Tomasnyablogg

Tomasnyablogg

nya bloggen


Aladdin

TV/Bio/Video/DVDPosted by tomas lundin Thu, May 23, 2019 10:19:47
...
(Obs ! spoilervarning)
Regnet, det efterlängtade regnet sveper in
över min lilla stad, med tomma butikslokaler,
och en storslagen natur. Halta och lytta människor som jag
som blir kvar efter en migration som pågått sedan
60-talet. Migrationen till storstaden.
Men än mer tacksam är björkarna och lönnarna, gräset
och alla djur, över det grå, "trista vädret"

Igår kväll vid läggdags, kröp det och småvärkte i min kropp,
så jag fick stiga upp och stretcha alla muskler för att
kunna somna. Innan det hade jag knallat iväg på bio
alldeles själv, och tittat på Aladdin, med Will Smith.
Jag gjorde något mycket ovanligt för att vara mig,
jag gick själv, efter inte fått napp på sällskap.
Jag har inga större problem med det det nu,
jag och mig själv är rätt bra kompisar nu.

En Disneyfilm innehåller mycket klyschor,
overkliga drömmar om prinsar på vita hästar,
och undersköna prinsessor. De presenterar också
en hel del lögner om människors godhet och ondska.
Och de goda är oftast vackra, och de onda är fula.

Den stackars inlåsta prinsessan i filmen Aladdin, som
är inlåst, är naturligtvis oerhört vacker. Prinsarna som
kommer och friar klumpiga, korkade och rätt värdelösa.
Och den "riktige prinsen" Aladdin, är en simpel tjuv som
berövats sina föräldrar. Snyft, snyft. Kungar, Sultaner och prinsessor
med allsmäktig makt, vill bara folkets väl. Så är det bara i sagor.
Men även i sagor sägs sanningar. Jafar den ondskefulle,
som vill bli Sultan, var en gång en skicklig tjuv som Aladdin,
och sade till Aladdin, något i stil med:

Att stjäla ett äpple gör dig till en simpel tjuv,
men att stjäla mycket, gör dig till statsman"

Jag kommer inte ihåg det exakta citatet, som är bättre.
Sen på slutet i en film år 2019, blir givetvis Prinsessan Sultan
fast det inte går enligt lagarna, och gifter sig med den
godhjärtade tjuven Aladdin som egentligen bara lånat
saker han stulit. Will smith går från blå till brun,
blir frisläppt eftersom Aladdin är så godhjärtad att
han inte önskar nåt för sig själv. Och Will gifter sig och
får två barn med prinsessans tjänarinna, som den vackra
goda prinsessan givetvis ger hennes frihet, och som hör och häpna,
även hon är så vacker att man tappar hakan,
ergo är hon också god.

I verkligheten får prinsessor ut apanage för miljoner, går på fester
och tillställningar, gifter sig rikt, och behöver inte jobba
vanliga jobb. De låtsas bry sig om barn i Afrika, men vill
inte gärna tulla på apanaget för att förbättra deras situation.
Kungar behöver bara vända blad när de är otrogna.
Och det gör inte lika mycket att importerad drottning
aldrig lär sig prata svenska, medan om Irakisk ungdom fått
skägg för tidigt, räknas som simpel tjuv, och får
INTE gifta sig med prinsessan, men väl en enkel biljett
tillbaka till vinande kulsprutor och trampminor.

Trots att prinsessan i Aladdin sjunger en feministisk
upprorssång, och blir Sultan på slutet, och själv väljer
att hon vill ha den föräldralösa pojken som stal hennes
smycken, och hennes hjärta, lyckas ändå Jane Magnusson i DN
se filmen ur detta perspektiv:

”Aladdin” är en musikal och en familjefilm som vill flyga in under radarn och förstöra våra hjärnor. I filmen skall flickor sitta och vänta på att bli gifta, och snubbar skall ha en massa titlar och pengar för att få ligga. Och är man en svart man som Will Smith, så måste man målas blå.Det är så mycket som är reaktionärt med denna film så man skall absolut inte ta med sig barnen för att se den. Man skall nog inte ta med sig en dejt heller. Skall man gå själv? Nej.

Så jag undrar vilken film hon sett,
och om hon tog fel glasögon vid Kassan,
där man fick välja 3D-briller. Tom när prinsessan
blir Sultan på slutet, så är prinsessan den kränkta
i Janes ögon och att Will Smith
målas blå blir enligt henne en ras-grej.
Det är nästan makelöst innovativt av henne.

Själv, trots att jag nu i bloggen kanske analyserat
sönder en enkel underhållningsfilm, vars enda syfte skulle vara
att roa, så underhöll filmen mig. Och grep tag i romantikern i mig,
men jag blev mest tårögd när anden blev friad, på bekostnad
av Aladdins ego. Jag lät mig villigt förföras av denna orealistisk saga.
Det var därför jag valde att se den. Jag visste precis vad som
skulle hända, och det blev ett lyckligt slut, vilket var lite vad
jag suktade efter just nu i livet.