Tomasnyablogg

Tomasnyablogg

nya bloggen


När jag svek de jag älskar

BetraktarenPosted by tomas lundin Mon, April 09, 2018 23:51:37
...
Jag försöker ju vara en god människa.
Varför ... varför försöker jag det ?
För att bli accepterad och älskad ?
Dvs delvis av egoistiska behov och skäl.
Ja visst är det delvis så.

Men oxå av ren empati, förståelse och
insikt i hur det känns när det gör
ont i kropp eller själ.
Att jag släpper allt jag har om en gammal tant
ramlar och slår sig utanför entrén till
kommunhuset, beror inte på egoistiska
tankar om att bli omtyckt som konsekvens
av att jag hjälper damen upp och plåstrar
om henne... det är en omedelbar reaktion,
och jag tror det är, ... förlåt mitt storhetsvansinne - av
ren hjärtlighet och omtanke.

Men jag är ingen ängel.
Jag är i högsta grad mänsklig.
Och jag sviker människor jag oxå.
Eller alternativt, att de känner sig svikna pga mig.
I franska filmen "Pojken med cykeln" kan jag känna
igen mig känslomässigt lika mycket med pojken vars far
inte kan ta hand om honom, som med fadern.
I filmen framställs inte heller fadern som en kallsinnig
egoistisk mansgris, utan som en ofullkomlig man
som inte fixar det ansvar det innebär att vara förälder.
Det hade kunnat vara jag, om jag varit förälder.

Jag räddade och bar min älskade morbror Rolf i ett antal år,
men jag svek honom också, när jag inte längre
klarade av det. Jag räddade och tog hand om min älskade
moster i ett antal år, och bar henne, men svek även henne,
när jag själv brakade ihop i bitar, och inte längre orkade vara
hennes klippa varje dag... och inte ens längre orkade med
mig själv.

Precis som de räddade mig, men inte orkade fullt ut.
Vi är människor... bara människor. Och vid flera
tillfällen i livet, sviker vår styrka och vårt mod.
Andra tillfällen agerar vi över vår förmåga,
och är tillfälliga änglar.... men vi är i slutändan
trots allt bara människor, och gud förlåter oss
nog för våra svek och misstag.

Frågan är bara om vi kan förlåta oss själva,
och förlåta andra för deras misstag. Det är inte helt
lätt, och där är jag inte heller fullkomlig på den punkten.
Men jag märker allt eftersom åren går, och alla tusen tårarna
räddat mitt förstånd, att det blir lättare att förlåta andra,
när man börjar så smått börjat lyckas förlåta sig själv.

Min far bar skuldkänslor hela livet, över när hans bror Sture
drunknade i hamnen i Kramfors. Och han bar skuldkänslor
inför sina söner. För han fanns inte för oss, trots att hans
hjärta var av guld... hans också.
Men han var bara människa, och gud förlåter honom.
Jag förlät honom för länge sedan.
Men jag har haft svårt att förlåta mig själv genom åren,
för de hjärtan jag sårat, för de vänner jag svikit.
Och jag har haft svårt att förlåta min mor,
även om jag yttrat orden, eller skrivit ner att
jag förlåtit henne... så hade det inte landat i mitt hjärta.
Man jag närmar mig.

Och på det stora hela gör jag mycket gott,
och tänker ganska många kloka tankar.
Och om Gud förlåter mina tillkortakommanden
och rent utav synder.

Vilken människa har då rätten att döma mig ?
Den som själv är utan skuld ...
...kastar första stenen