Tomasnyablogg

Tomasnyablogg

nya bloggen


Hoppilann-Kalle

BetraktarenPosted by tomas lundin Tue, February 26, 2019 00:15:08
...
Mot fören slår vågorna i den hemmabyggda
träbåten, av granvirke. I fören sitter jag med orange
flytväst och tittar på morfars fårade, harmoniska ansikte
där han satt i aktern, med handen på handtaget,
till en gammal vit Johnson utombordare.
Jag var med och tittade när morfar byggde själv båten i
garaget på Gumåsvägen 67, mittemot Skarpåkersskolan
i Kramfors nån gång i början av 70-talet.

Jag var för ung för att lära mig så att jag själv en dag
skulle kunna bygga en båt, på morfars vis. Men visst
var morfars byggande av båtar, hus, och sommarstugor,
och den lilla vackra pigtittaren jag ärvde troligtvis orsak till
mitt eget skapande i livet. Morfar var en konstnär, när
det kom till trä och byggen och skapande.

Morfar drog ner på gasen på Johnson-motorn,
så jag gjorde mig beredd för hedersuppdraget att vara
hoppilann-Kalle. Det var typ det jag betroddes med, jag
var den yngre av två bröder, och storebror klev alltid in
och gjorde saker, och puttade undan mig.
Men jag var trygg i båten, när morfar viftade med öronen
och log åt oss barn, och ögonen lös av harmoni,
livserfarenhet, och allt verkade meningsfullt,
de få stunderna med morfar i Stordegerssjön,
långt från grå betong i Stockholms förort med självmordshot
och brutala skilsmässor.

När morfar, min förebild, min idol, min stålman,
gick in i dimman vid 80-årsåldern, rasade nog nånting
i mig ihop. ... men livet gick vidare.

I Sibirien, där fattigdomen tvingar ut män i norra ishavets
avlägsna öar för att leta efter mammut-betar, ser jag samma
fåriga ansikten, iklädda anorak som morfar, men de viftar inte
på öronen och ler tryggt. Utan har en desperation och förtvivlan
i blicken


Elefantbetar är ju sedan ett tag förbjudet
att handa med pga utrotningshot, Medan Mammut-betar redan
är utrotade så de betar de kan hitta i tundran, kan det sälja
och får pengar för. Men de är lurade, mellanhänder tar det mesta,
efter att de slitit och halvsvultit på ryska nya sibiriska öarna
Bara för att miljonärer i Kina och runt om i världen ska
kunna köpa konstverk i elfenben.

Under dokumentären som jag länkat till genom ett klick på
bilden, visar de även parallellt hur forskningen, sedan de kunnat
utvinna blod från ett nedfryst mammut-lik, har för avsikt att klona
en livs levande mammut ... till vår tid. Man pratar triumferande och
på samma gång aningslöst om att man nu kan med genteknik,
sortera bort barn med Downs syndrom. Vilket får mig att undra
hur vi kommit att bli sådana varelser som ska odla fram perfektionism
genom avel och gen-modifikationer. Har vi redan glömt Hitlers
Ariska ras och förintelseläger ?

De nordamerikanska indianerna högaktade de äldres visdom,
och lärde vidare ovärderlig kunskap, från generation till generation,
som morfar lärde mig ovärderliga kunskaper, och inte minst
värderingar och naturkännedom.
Det är allt borta nu... våra äldre är inte ekonomiskt produktiva
och gamla kunskaper skapar inte förmögenheter,
därför blir de äldre värdelösa i vår tids syn på människor.
En belastning .... typ som jag.

Aldrig har jag känt livet mer logisk och meningsfullt,
än när jag satt i fören och tittade på morfars fårade leende.
Och jag tror aldrig igen jag får uppleva att man var en del av allt,
och man förstod sin plats i livet. Att fiska abborre gav oss mat
att sätta pärer gav oss mat, att bygga båt gav oss redskapet
att fånga mat... och allt var så självklart naturligt,
när storlommen skrek bekant om kvällarna när båten styrde mot
sommarstugan, och varm choklad framför en sprakande eld vid
öppenspisen trollband mina ögon när jag värmde mig
efter kvällens kalla fiskefärd. Och spisjonken fin-klöv vi grovhuggen
ved med. Nu är allt naturligt borta, all livsharmoni.

Men mänskligheten skulle nog behöva
många hoppilann-Kallar nu, för vi är ganska rejält
vilsna och har glömt all sans och vett, för snabba pengar