Tomasnyablogg

Tomasnyablogg

nya bloggen


Från Kai Tomas hjärta

BetraktarenPosted by tomas lundin Mon, December 10, 2018 00:57:39
...
Jag sätter mig ned och letar
efter pulsen från mitt hjärta.
Jag vet att det slår,
men jag vill höra vad det säger

Vad det egentligen säger,
utöver det jag förväntas säga.
Det är mitt i den mörkaste av
vintermånader, med slask och regn.
Ljuset från mitt enda "julpynt" en vit
adventsstake, lindrar mörkret.

Jag har lite småskavanker med kissning,
tennisarmbåge och saknad av en egen familj.
Ingen familj som jag kom ifrån, och ingen
som blev min egen. Det har varit och är min
största saknad och sorg genom livet.
Men för övrigt är det väl rätt bra. Speciellt
om jag ser till hur det var för 2 och tre år sedan,
då livet var mörkare än december.

Jag skiner upp ibland över små glädjeämnen,
så som att jag inte är så oharmonisk,
att jag i större utsträckning väljer vad jag vill göra,
och att jag står upp för vem jag är, även om det
kostar i friktion gentemot det som jag står upp emot.

Jag skriver inte så ofta om den familj
jag kom ifrån längre. Det finns en sorg,
det finns ett tomrum där något... någon...
några skulle ha varit. Som ett gammalt rum i ett stort hus
som inte används. Som inte ödslas energi på för
uppvärmning. Där dörren inte är låst, men ingen vistas.

Minnen från förr flyger in som rastlösa svalor,
och flyger bort igen. Känslor lika så. Jag gör inget för
att jaga bort svalorna eller känslorna. Minnen är en del av
den jag är. att förneka dem eller försöka glömma,
vore att förneka mig själv... och än värre glömma mig själv.
Det gör jag bara inte ...längre.
Jag minns ibland pappa och saknar honom.
Jag kan sakna sommarstugan i Stordegersjön.
Allt det som var, känns som ett annat liv nästan.
Och jag lever ju just nu mitt femte liv, efter att ha
återuppstått från de levande döda än en gång.
Det är egentligen en makalös bedrift.
Jag har härdat fram, och får små belöningar
i ögonblick av något som liknar lycka.

Jo ...jag längtar efter mer,
vare sig det är realistiskt eller om
jag förtjänar det. Jag längtar efter familj.
Men det är inte sannolikt. Jag tänker att hon inte finns,
hon som kan älska mig som jag är, utan renovering,
utan inre makeover för att passa henne.

Så jag får samtidigt längta efter realistiska saker,
som att det ska komma en decimeter snö,
och lysa upp tillvaron för vintertrötta Ådalingar.
Jag får längta efter att för en liten stund få träffa
Åsas Valdemar och Evelina, och Yildiz barn, Sam och Solin,
bara nån liten stund. Och att gnida fiol, och knäppa gitarr
med Åsa, som för närvarande, utöver mig är den enda aktiva
"bandmedlemmen"

Och en liten materialistisk dröm i att min nu nyligt
beställda dator, kommer fram helskinnad och användbar.
Jo det blev en ....