Tomasnyablogg

Tomasnyablogg

nya bloggen


Nu faller svenska tårar

BetraktarenPosted by tomas lundin Fri, November 09, 2018 22:26:56
...
Jag berördes av Dante.
Innan jag visste att det var Falkenberg,
och innan jag visste att flera tusen hjälpte till
att söka, så slog mig tanken på att gå skallgång.

Vad är det som gör att vi vissa gånger,
på ett nationellt plan tycker och känner exakt
samma sak, och beklagar sorgen, pratar och
hoppas att han ska komma till rätta ?
Jag föreställde mig själv, att snart kommer de
hitta honom levande och välbehållen,
men det blev inte så.
Det gjorde mig ledsen.

Nu faller svenska tårar i folkhemmet,
alldeles parallellt med att vi tittar på Idol,
och förfäras över otrohet i Paradise hotel,
parallellt med att några upprör sig så
att hjärtat nästan stannar över att TV-avgiften
ska betalas via skattsedeln istället för via räkning.
Nu faller Facebook-tårar, och artificiellt medlidande
slungas unisont ut i cyber-rymden.

Jag personligen kan oxå relatera delvis till situationen,
som ensamt vilse barn, på 70-talet i Stockholm,
hur det kändes att inte hitta hem, att vara mil hemifrån.
Det var så stora delar av min uppväxt faktiskt,
det är bara så det var. Så jag känner väl lite av barnet i mig,
när jag såg nyheten om Dantes försvinnande.
Och kände de känslorna.... förstod lite ..lite hur det är.

Men jag blir ändå förundrad över människan hur vi reagerar
på det här viset vissa gånger, om barnet är svenskt,
men tänker helt annorlunda när det kommer till flyktingbarn,
uppenbarligen. Man ska egentligen aldrig jämföra lidanden,
och vi vet ju ännu inte om Dante led,
och i så fall hur mycket. Föräldrarna tänker jag mig lider
alla helvetes kval nu. Det är svårt att föreställa sig avgrunden
som öppnade sig i deras liv... det går inte fullt ut.

Det är så lätt att känna med, agera, empatisera nu med Dante.
Men hur kan vi redan imorgon, och året som gick önska bort
flyktingbarn från Sveriges trygghet. Barn som blivit våldtagna i krig,
tvingats bli soldater fast de är barn.
Hur kan vi vilja stänga gränserna för anhöriginvandring
samtidigt som vi gråter över Dante ?
De barnen dör som flugor, varje dag.
Och allt vi kan förmå oss är en festgala i sorgens tecken,
med glitter och glamour, istället för att hjälpa till på riktigt.

Hur funkar vi människor egentligen ?
Vad är vi för en art ?