Tomasnyablogg

Tomasnyablogg

nya bloggen


Det är ett hål in min plåthink

BetraktarenPosted by tomas lundin Fri, September 28, 2018 08:11:35
...
Imaginär återvinning av imaginär plåthink

Va ? ... vad har Tomas en plåthink till ?

Jo ... för det första är det en imaginär plåthink jag har.
Och jag har den enkom för att beskriva liv och leverne
för undertecknad, och gissar jag, även för en och
annan högst mänsklig själ. Sen ska jag kasta den
på soptip... eh ... jag menar, återvinna den på en imaginär
återvinningsstation.

Att laga en människa är ett projekt som få verkligen
lyckas med, och det är dessutom utopiskt att tro
att en sårad människa ska bli i "nyskick",
vad nu det skulle kunna innebära.
Men låt oss säga fungerande i stället
då... det är väl stort nog.

Bristande helhetsvård

Vården tex har fläckvis oerhörda kunskaper inom
i synnerhet somatisk/kroppslig vård, där det är tydligt,
tex brutna ben, hjärtproblem, etc etc.
Och även stigande kunskaper i den något eftersatta
själsliga vården. Men framförallt ordentligt eftersatt
i kunskapen att sammanlänka dessa två sorters vård,
som egentligen borde vara en. Med tanke på att allt gott
du gör för för din kropp, påverkar själen positivt,
och allt gott du gör för din själ, ditt psyke påverkar kroppen
i positiv riktning. Men detta går inte för sig i vården, varken
den privata eller den som Stat, landsting och kommun ska stå
för. Vi är fortfarande allt för inriktade på diagnoser och
tillfällig effektivitet.

Hål i hinken


Man skulle metaforiskt (liknelse), då kunna beskriva min
själ och kropp som en plåthink, ni kommer snart förstå varför
jag denna gång valt just en plåthink.

Länk till sångtext vad anbelangar detta blogginlägg


Länken går till Harry Belafontes "there's a hole in the bucket"
som en entonigt humoristiskt format beskriver hur det inte går
att åtgärda hålet i hinken, för att han inte har nån kvist
satt plugga igen den med, ingen kniv att korta av kvisten med,
ingen slip att slipa kniven med, inget vatten att blöta slipstenen
med, och just det ... en hink med hål i som gör att han inte kan
hämta vatten till slipstenen.

Retar gallfeber på självutnämnt "lyckade människor"

En sån här text skulle kunna reta gallfeber på tex Amerikanska
dekal-positivister, och företagare eller karriärister som enl
dem själva har "lyckats i livet" och anser sig vara sin egen lyckas
smed. Eller "self made" som de säger over there.
För dessa är allting väldigt enkelt oftast, när det kommer
till andra människor "som inte lyckas" ... "människor med offerkoftor"
... som enligt dem bara ser problemen, men inte lösningar.

Jag må säkerligen, av många, betraktas som en sådan "offerkofta",
av "lyckade" människor, "som minsann tog sig i kragen och gick till,
jobbet", eller gjorde slag i saken och "satsade på sig själva".
(Ja ..hmm ... harkel ... host, dvs inte den masturberande varianten
av att satsa på sig själv då). Paradoxalt nog, är det många gånger dessa
lyckade människor" som tyvärr går under och tar sitt liv vid kris.

Men det hör ju ihop

Men vad jag tänker är... vad min "spaning" går ut på är:
Att det faktiskt är delvis sant det Harry Belafonte sjöng om.
Att det går inte att bara med fix-it-tänkande positivism, fixa
problemet med den läckande hinken, problemet med den
läckande själen, det trasiga livet.

Det krävs mer än så, och allt kan du inte göra själv!
Nä ... och allt här i livet går inte ens att köpa sig till,
eller köpa sig fri från, som en hel del av det moderna
tänkandet tycks tro.

"Offerkoftor" och "lyckade människor"

För mig har resan varit lång och guppig, likt som för många.
De förutsättningar som gavs mig, gjorde att jag fått
börja bygga från absoluta grunden, det som inte delades ut
till mig när givaren som delade ut livets pokerhand,
gav mig korten. Ni må kalla det för offerkofte-resonemang
om ni vill, men given är olika för alla, och jag vet vem jag är,
och jag vet vilken otrolig prestation jag hittills åstadkommit,
bara genom att överleva själsligt.

Hål ända längst in i kärnan

Så ... det har varit trasigt ända längst in i kärnan och hjärtat,
och det har gjort alla yttre ting meningslösa, så som städning,
ekonomi, ordning, ta hand om sig själv, jobb, utbildning,
etc etc etc. Och det har varit omöjligt att fixa det med enbart
positivt tänkande, snabb-fix, och "ta dig i kragen"
Omöjligt ! ... säger jag och menar det.

Det har behövts byggas upp samtidigt, trevande försök att
se mig själv i spegel och sträcka på mig, vara stolt,
när jag jag lärt mig från spädbarnsålder tvärtom.
Jag har behövt få hjälp av vänner, välja rätt vänner med vissa
saker, med nån "slipsten" som jag inte "haft råd att köpa.
Jag har behövt hjälp från en Katarina som med sina verktyg
hjälpt mig att hjälpa mig själv genom verktyg för själen,
... somliga skulle kalla det KBT. Men det hade inte heller varit
möjligt om inte empatin, förståelsen och framförallt bekräftelsen
av min situation funnits från den som hjälpte mig att hjälpa mig själv.

Sen är det förstås jag som gjort lejonparten av arbetet för att
komma till ett hyfsat anständigt liv. Men det har behövts både
slipsten, kvist, kniv, hink och vatten för att närma sig ett bättre liv.
Och framför allt tid !

Att lära sig krypa och gå igen, för 4e gången i sitt liv

Och efter att lärt mig krypa igen för fjärde gången i mitt liv,
(läs livskris, som gjort att man måstat börja om igen)
har vissa frukter av mitt jobb med att "låna slipsten"
slipa kniv, bära vatten.... börjat visa sig. För två år sedan
kunde jag knappt kliva ut sängen, låg mest i fosterställning
och grät för jag fick ångest av det Mesta.

Det börjar komma lite frukt av allt arbete,
om än lite fläckig frukt, och inte lyxigaste sorten.


Nu .... kliver jag upp och har alltid en ren diskbänk,
Och gör mig en kopp kaffe innan datorn sätts igång.
Mobilen är avstängd på sen kväll, natt och tidig morgon.
Frysen är full med nybakt hälsosamt grahamsbröd,
och hemkokt lågsockrad saft. i skafferiet finns hemgjord
sylt som räcker hela vintern. Jag åker fortfarande på törnar
från människor som inte visar andra människor respekt,
utifrån att jag fortfarande ibland kan vara naivt, godtroget
snäll och godhjärtad, och ge lite för mycket av mig själv.
Så pass mycket att det blir en obalans, och jag blir sårbar för
att bli bemött med elakhet tillbaka. Men ... jag blir bättre
på att säga ifrån och sätta gränser ...även för mig.

*Och jag har klätt min kökssoffa med vaxat , vackert grönvitt tyg,
och skumgummi-stoppning under tyget. Satt upp saker i väggen,
så som min keeboard, och min PC, och kommer lättare åt att städa.
Rensat bort saker till källaren som annars bara skulle samlat damm
och varit i vägen uppe i lägenheten. strukturerat om i alla skåp
och lådor så att det blir mer användbart ... FÖR MIG.
För det är jag som bor här, det är mitt liv.

Inte gjort avkall på empati och hjälpsamhet,
i processen att bli mer "egoistisk"


Det gör paradoxalt nog att jag inte alls behövt göra stora avkall
på att hjälpa andra människor, eller vara generös och
empatisk. Tvärtom, men jag ger mig rätten att säga "nej"
Och jag ställer inte upp på att bli utnyttjad, trampad på, eller
dylikt. Och jag ger mig rätten att ha en egen vilja.
Ibland vill jag helt enkelt inte det andra för sitt eget höga nöjes
skull ber mig om eller kräver av mig, och då är det bara så.

Förstärkning

Igår fick jag hjälp med slipstenen av min vän Ulf
(Metafor för annan hjälp) Han kom hit och hjälpte mig
med min PA-anläggning som haft glappkontakt i uttaget
till högtalarna. En sak som jag inte klarat av själv pga
bristande kunskaper på området, samt för "fattig" för att
köpa ny eller lämna in på lagning. Och Ulf fick med sig
hem, hemgjord saft och nybakt matbröd.
Och Ulf kände sig glad både för att han fick igen
självförtroende över att han de facto är väldigt duktig
på såna grejer, samt glad över att jag blir så oerhört glad
och tacksam över hjälpen.
Och idag lär han bli glad en gång till när han äter mina
grahamsbullar.

Men det ÄR faktiskt ett hål i plåthinken


Inget av det här hade gått utan att KBT-Katarina bekräftat mig
genom att lyssna och stötta, samt framför allt attgöra mig
uppmärksam på rätten till en egen vilja.
Inget av det här hade gått utan
människor som Ulf som "hjälper mig med slipstenen"
Inget av det här hade gått om inte jag outtröttligt kämpat vidare,
trots att "lyckade människor" sett ner på mig och
"klätt mig med offerkofta". Inget av detta hade gått.....

...om inte själen, hjärtat, empatin, intellektet,
hjälp utifrån, människovärde, empati, respekt funnits med i
ekvationen ... parallellt med varandra.

There's a hole in the bucket

Jo hålet i mig finns kvar, det är inte helt.
Men jag har hittat sätt att fungera bättre,
sätt att inse att jag är rätt bra som jag är.
Sätt att frakta vatten på utan intakt plåthink