Tomasnyablogg

Tomasnyablogg

nya bloggen


Kanske - Kan ske

BetraktarenPosted by tomas lundin Wed, September 19, 2018 00:21:32
...
Tisdagen har nyss blivit en onsdag,
och jag minns människor som nu
är döda... och försvinner sakta ur våra medvetanden
när jag, när vi slutar minnas dem,
och är helt glömda när jag, vi är borta.
så är livet, så är döden.
Och det är som det ska.

Människor som varit viktiga för mig, människor
som skulle varit viktiga för mig. Människor som
var en del av mitt liv i ett periferi.

Och jag minns människor som ännu lever,
men som inte är del av mitt liv längre,
som valt bort mig, eller som jag valt bort,
eller bara geografin eller livet kommit emellan.
Människor jag kanske älskat, som inte sett mig,
och de som kanske älskat mig, men jag inte sett.

Glada minnen, utebliven kärlek,
längtan och vänskap, förhoppningar som tonade ut
i verkligheten, med varje sekund som tickar mot
evigheten.

Vissa saknar jag mycket trots all tid som gått,
min far tex. Att kunna ringa honom och drömma oss
iväg till Stordegersjön, ett båtköp och en flytt för
honom till hans kära Ådalen, som inte blev av.
Bakom ölburken och cigarren, Bellman Siesta,
skuldkänslor och ett varmt hjärta,
på ena sidan telefonsamtalet. Och ett vuxet barn,
med varmt blödande hjärta på andra sidan,
som bara ville bli sedd ... och inte längtade
efter någonting annat.

Han är borta nu sedan länge, men finns kvar i mina
tankar, och mitt hjärta, ... och så och mången annan.
Och jag vandrar som alla andra obönhörligen mot slutet,
Och fyller vägen dit med så mycket korn av kärleksfulla
handlingar, som jag bara kan, och tar tacksamt emot den
harmoni och lycka som kommer i min väg.

Bara Gud och jag vet vad jag har klarat mig igenom,
vilken prestation det är att inte bara överlevt,
utan också levt ... igenom, och kommit ut till
livet och hoppet igen. Bara jag och Gud.

Och jag förnimmer kanske den stora kärleken,
som ännu inte hittat mig, sväva omkring i luften
för att ge liv åt de ensamma. Men jag ser den inte,
jag hör den inte ... och jag känner den inte.
Inte än ....

Men inte förrän jag slutat andas, om ens då,
kan jag sluta drömma om den...

Om den kommer vet inte jag .....
.............och kanske inte heller Gud !

Men imorgon är en ny dag,
med nya blanka ark och kritor till,
.... och vem vet vad som händer då ?
Någon kanske ler mot mig...
Kanske de underbara flyktingbarnen leker
och skrattar på gården och fyller mitt hjärta med ungdomlig
lycklig naivitet. Kanske kramar jag en gammal dam..
...

...kanske