Tomasnyablogg

Tomasnyablogg

nya bloggen


Framför spegeln

Djupt rött hjärtaPosted by tomas lundin Mon, April 12, 2010 04:05:38
....
Svårt att beskriva hur jag känner mig nu.
Ibland uppgiven....ibland arg.... och ibland ledsen !

Känner mig lätt utnyttjad.... och bortkastad.
Det är inte svårt att räkna ut varifrån den känslan kommer ursprungligen...
Och ju mer jag lär mig om livet, ju mer förstår jag att människan ofta försätter sig i liknande situationer i vuxenlivet ... om och om igen.

Hur ser jag på mig själv idag ?
Jag blir tårögd bara jag ställer frågan ...
Vad ser jag när jag ställer mig framför spegeln ?
Vad ser jag bortom min kropp och mitt utseende ?
Jag tittar sällan dit ..... men när jag gör det ser jag ofta en ledsen Tomas, bakom mitt utseende, bakom leendet som ska skydda mig från insyn, till vem jag är under alltihopa.....

Jag blir tårögd bara jag ställer frågan, Vad ser jag när jag står framför spegeln ?
Är jag stolt över den jag blivit ? .... Tycker jag om vad jag ser ?
Eller skäms jag över den jag blivit ? ....tycker jag att jag inte är värd att älskas ?
För att överleva har jag hittat på oändligt många olika sätt att bedöva det som gör ont inuti,.... flytt från bilden jag har av mig själv....
Och samtidigt är det samma bedövning som gör att jag inte förmår att leva fullt ut, ta för mig, låta mig bli älskad.....

Saknaden av min far är verklig. Han är död nu, men det är en ren sorg, okomplicerad sorg. Där finns en sorts acceptans.
Medan saknaden av det jag inte fick som barn, som alla behöver för att bli en fungerande individ..... är en svårare sorg.....
Det är som att ta farväl av något man inte haft, som att lämna någon man aldrig varit nära....

Det värmer mig, och hugger i mitt hjärta på samma gång, när jag ser familjer, där det finns kärlek. Familjer där det finns gränser. Där imperfektionism är naturlig, lika naturlig som den obestridbara kärleken till sina barn....
Det finns bara en sak som gör ondare än att se den kärlek jag inte fick. Och det är när jag ser barn som inte fått den, och far illa. Sådant känner jag av på långt håll.

Sedan har jag sorgen och saknaden av mig själv, mitt inre jag som inte får komma ut i dagsljuset, och lysa upp det som känns så mörkt.
Det är saknaden av att bli sedd, och bekräftad....
Jag tror inte tillräckligt stark för att vara så säker på mig själv, att jag vet att jag duger som jag är.....
Jag tror bara jag duger när jag är glad, hjälpsam, snäll och rolig...
Inte när jag är arg, ledsen, liten och rädd....

Jag kan ändå inte förstå med mitt hjärta .....
Jag förstår med mitt förnuft, att du inte förmådde älska, att du inte förmådde annat än hot om att lämna, hot om att lämna mig på det mest definitiva sätt som går att lämna ett barn... ensamt kvar i ett stort mörker.

Men mitt hjärta förstår inte .... varför du inte älskade mig.... varför du inte älskar mig. Mitt hjärta förstår inte varför du aldrig i vuxen ålder har hälsat på mig.
Mitt hjärta förstår inte hur du var så gränslös mot mig, utnyttjade mig för eget bruk, känslomässigt och på det sätt som man inte får göra mot ett barn...
Jag förstår inte .... förstår inte