Tomasnyablogg

Tomasnyablogg

nya bloggen


En stund på jorden - En stund i havet

BetraktarenPosted by tomas lundin Sun, March 10, 2019 01:25:22
...
Suck ....
Klok som en bok,
men ack så trist med klokhet,
jämfört med kärlekens vilda
obegränsade, levande eldar.

Då och då undrar vi nog alla
vad vi håller på med egentligen,
vad vi gör med våra liv.
Jag är är femtiotvå år nu.
Men var är kärleken nånstans ?

Vackra ord i alla ära,
underbara vinterdagar med sol.
Vegetarisk kost hos en vän som
är så gott att man nästan inte tror
att det går att göra så god mat.

Promenader i all ära,
En kopp kaffe med goda vänner,
nån enstaka gång, när deras livspussel
pausar. Men var är kärleken ?

Femtiotvå år, en evighet känns det ibland,
men knappt ett ögonblick i historien.
Och sen tar det slut, "en stund på jorden",
som Laleh sjunger så man gråter och ler på
samma gång, och tänker på orden hon sjunger
"Jag var nära, jag var nära jag var där..
en stund på jorden"

Och visst var jag där, men var jag nära ?

Tårarna forsade ned för mina kinder, när jag åter såg
"The dolphin boy".

https://www.youtube.com/watch?v=UYjl3dkfLeg

Tårar som de vore fångvaktarens
nyckelknippa och låste upp en dörr till en isoleringscell.
Och friade inlåsta tårar. Morads tystnad gav mening åt mina
betydelselösa ord. Och hans starka älskvärda far
som gjorde allt i sin makt för att Morad skulle komma
ut ur den cell han hamnade i efter en traumatiserande
misshandel.

När han riskerar hamna på institution,
görs ett försök med att han får komma till
en grupp människor och simma med delfiner,
tiden går och sakta, sakta kommer han tillbaks,
från den bubbla han stängts in i efter traumat.

Han talar inte, men får kontakt med delfinerna,
och blir levande ... i vattnet, med delfinerna.
En stund i havet, en stund på jorden.
(Se gärna den dokumentären ...youtube !)

Jag är inte Morad, men jag är Morad,
Jag fick stänga av stora delar av mig själv för lång tid,
och kärleken blev utestängd, och nycklarna
är kanske tårarna på kinden.

"Jag var nära, jag var nära, jag var där"

Ja det är allt jag vill kunna säga, när jag
stänger mina ögon för gott.
En stund på jorden.




Sur gubbjävel... jepp !

BetraktarenPosted by tomas lundin Fri, March 08, 2019 23:44:26
...
Nä jag borde väl inte hetsa upp mig
borde väl inse att det är som det är.
Men idiotin, den medvetna begreppsförvirringen
kring Metoo fortsätter, och jag finner att
jag gång på gång nödgas "försvara" människor
jag egentligen inte alls har mycket till övers för.
För att detta håller på bli normgivande för vårt
maktgalna svenska samhälle.

Eskil Erlandsson står , likt övriga centerpartister,
och Annie Lööf i synnerhet, för en människosyn,
som är beklämmande, cyniskt och inhuman.
Nu slår media upp feta rubriker om "sextrakasserier"
där det ursprungliga meddelande var att han skulle ha
lagt en hand på en moderat kvinnas knä, men senare
ändrades till kvinnans lår. Jag blir bara så trött på allt
hyckleri .... så innerligt trött. Och fröken Lööf får kliva
fram och markera, som vore hon en jämställdhetsivrare.
Det finns få saker Annie bryr sig så lite om som
jämställdhet. Och så klart att hon utan minsta tvekan är
beredd att offra vem som helst oavsett kön, för egen makt
eller risken att partiet tappar i förtroende, om de inte genast
tar avstånd till nåt de inte vet något om egentligen.
Jag skiter också i Eskil Erlandsson, men utifrån vilken föraktfull
politik han företräder, men den är den samma som Annies.

Jag kan faktiskt inte räkna antalet gånger som kvinnor lagt en
hand på mitt lår eller på min rumpa. Sånt här vill inte metoo-anhängare/
feminister alls kännas vid. För det är givetvis så att jag inte är ensam.
bland män. Varför är det då i princip brottsligt att vidröra en kvinna på ett
sätt som inte ens är nån mening att nämna i sammanhanget,
när det gäller män.

Jo jag har nog tankar om vad det kan tänkas bero på.
De kvinnor ni ser i media, är sällan våldtäktsoffer, kvinnor
som blivit slagna, i sina hem, av sina män. Det är kvinnor som
fått en hand på sitt knä... nä lår var det visst, när hon tänkte efter.
Det är kvinnor som skryter om sexuell erövring av kändis ena dan,
för att när hon inser att fler erövrat honom,
"inser att det var våldtäkt".
Säg "NEJ" för helvete, och sparkas om de inte hör efter !
Det är ofta kvinnor lite högre upp
i hierarkin, politiken och näringslivet samt media.
Det är inte alltför sälla kvinnor som har lite makt, men vill ha
mer makt. Manliga positioner ersätts sedan av kvinnor efter
anmälningar som inte ens resulterade i dom, så som i Lasse Kronérs
fall vid "smartare än en 5-klassare", ersätts av Josefin Johansson,
som by the way råkar vara ... eh .. just det , feminist

Och där det anses jämställt först när olika nyhetspaneler och
dylikt är antingen majoritet kvinnor eller
tom 100 % kvinnor i den aktuella panelen.
Nyligen var det fet rubrik på svt:

"kvinnor är i majoritet på många högskoleutbildningar,
men ingenjörsutbildningarna sticker ut och når bara runt
20, 25. 30 % av kvinnorna, nu måste branschen få bukt
med den här kraftiga underrepresentationen ....

.....tjejerna har på senare år tagit stora steg in på universitet
och högskolor, och är i majoritet på många utbildningar,
som tex jurist och läkarlinjen"

Ergo kvinnor i majoritet = jämställt (?)


Hela jämställdhetsrörelsen har blivit ett skämt,
med allvarliga splittrande, segregerande konsekvenser
för hela samhället, inte bara för män som inte faller i god
jord hos de som tror sig beivra ojämställdhet,
men i själva verket häller bensin på elden och skapar än mer
ojämställdhet.

Jag tänker på de miljoner kvinnor som i världen blir förtryckta,
har omänskliga bördor på sig, mördade, våldtagna.
Och hur totalt ointresserade Svenska Metoo-anhängare egentligen
är av dessa orättvisor, om vi nu bara ska skilja ut de orättvisor
och förtryck som begås av män, mot kvinnor, vilket tycks va
utgångspunkten för all nutida jämställdhetsdebatt.

"Ska han inte släppa det här ilskan mot feminism nån
gång den där surgubben Tomas"
, skulle jag kunna föreställt mig att nån
tycker ... om jag trott att nån längre läser denna typ av inlägg,
om jag trott att folk längre bryr sig om om anklagelser är sanna
eller inte. Njä ... icke sa Nicke så länge folk beter sig illa oavsett
kön eller hudfärg eller sexuell läggning, så kommer jag då och
då opponera mig. Tystnad är diktaturens och maktmissbrukets bästa vän,
även när det är feminister som missbrukar sin maktställning.
Så länge media dränks av denna typ av mediala skenrättegångar
så kommer jag finnas där och gnälla o va jobbig. Så länge sanningen,
och begreppen kring brott förskjuts och förvrängs,
kommer jag va en "snigel i ögat" och sur gubbjävel.

Lita på det !

Jag och Özz Nüjen , Ständigt i opposition !





Kommer och går, försvinner kommer aldrig mer igen, kommer tillbaks

BetraktarenPosted by tomas lundin Fri, March 08, 2019 01:05:39
...
En efter en försvinner människor
ut ur våra liv. Det är så för oss allihop,
ingen undantagen. Döden kommer till oss alla,
och tar ifrån oss nära och kära. Osämja, gnidighet,
är också skyldig till många uppbrott. Folk förblir alltid
desamma, men ändå utvecklas vänner, makar, söner, fäder
åt olika håll i livet. Ibland så olika att man tar olika vägar,
och inte ses igen.

Ensamheten har skrämt mig in i märgen,
genom alla år, mer än något annat.
Men nu är det bättre. Människor jag tycker om,
som inte är lika intresserade av mina tankar,
eller gläds åt samvaro... det är som det är bara.
Människor som inget tillför i mitt liv,
utan tar energi... , dom får helt gå nån annanstans,
det är som det är med det. De flesta som behandlar mig
med respekt, åtnjuter min respekt, och få dörrar är för
alltid stängda. Det är bara det att jag bultar inte längre
på dörrar till folk som har annat att göra, gör andra val,
som tar min tid, men inte ger av sin.

Det är inte alltid de man initialt skulle tippat,
som blir kvar i ens liv. Det är inte alltid de man tror
som står där i mörkret och håller om dig,
när ingen annan ser dig. Det är inte alltid de man tror,
som säger orden som ger dig frihet och mod.
Det visar sig, åtminstone i mitt fall vara människor,
som befunnit sig lite i periferin av mitt liv.
Men ändå jag betraktat som vänner. Det visar sig
att det ofta varit människor som sett mig,
men inte funnits ända inpå, som visat mig respekt,
och ingjutit mod i mig

Att döden tog min far, är inte "unheard of"
det är oftast så, även om det kändes för tidigt
vid sextiosju års ålder. Men jag saknar honom än.
Jag saknar inte min mor, eller mina bröder.
Men jag skulle gärna haft en mor och bröder jag
kunde saknat. Men nu är det som det är med det.

Jag vet väldigt väl vad kärlek är.
Jag upplever kärleksfulla handlingar,
jag ger kärlek, jag är kärlek.
Men jag vet inte vad kärlek är alls,
jag har ingen kvinna jag älskar som
jag lever med, jag har inga egna barn att
dränka med kärlek. Och det är mitt livs stora
sorg och saknad. Men det är som det är med
det. Jag har det ändå ganska bra för tillfället,
ganska ... bra ...

Men min tid här på jorden,
min tid här i livet, är viktig,
lika viktig som din. Och ingen kommer
stjäla den mer.

Och så är det med det

Vardagsfilosoferande

BetraktarenPosted by tomas lundin Thu, March 07, 2019 11:48:12
...
Tack för ännu en dag,
att vakna och kunna ta mig upp för
egen maskin. Tack för gröten på frukostbordet,
för mjölet jag kunnat baka bröd av. Tack för vänner
som får mig att växa, och visar respekt.

Tack för snön som faller, tack för solen som tinar den bort.
tack för regnet som får frön att gro, tack för tak över huvudet.
Tack för boule, tack för kaffe, tack för ännu en dag.
Jag känner mig privilegierad.

Men jag känner även andra känslor,
för tillfället är det inte helt friktionsfritt.
Omdaningar i prioriteringar som initialt för med
sig oönskade externa reaktioner, men som i längden
ändå förhoppningsvis kan resultera i mer harmoni
och livsglädje. Respekten för sig själv erövrar man
inte utan inre strid, eller utan att markera mot
omvärlden, och konsekvenserna av det.

"Vad är det värsta som kan hända ?"
frågade en kompis mig, angående en sak jag oroat
mig för en tid nu. Det är en bra fråga att ställa sig
själv. För då blir det tydligare.

En del människor ifrågasätter aldrig sig själva,
sina beslut eller sitt agerande. Andra gör det konsekvent
med sviktande självkänsla och självförtroende.
Så ser världen ut, så ser livet ut.

Somliga människor tycker de är värd större tillgångar
i likvider, saker och bekvämlighet än andra. Andra
kliver ständigt åt sidan när skörden skördas,
men drar oket när det plogas.
Så ser världen ut, så ser livet ut.

Med hjälp av spikmatta/akupunkturmatta,
pressar jag syre in i mina lungor, mitt blod,
förbi spända, krampaktiga magmuskler.
Och liv återvänder till själ och kropp.
Hyfsat framgångsrika försök till att för egen del
leva mer jordnära, mer spartanskt, mindre erövrande,
färre men viktigare mål, och utan kravfyllda och kvävande
ord som ordet "ambitioner."

En lätt strävan under perioder, som sig bör finna frid i att
tillbringa tid för mig själv, och göra även den tiden
meningsfull. Och att hitta gemenskaper där jag relativt kravlöst
bara kan vara. Aktiviteter som stimulerar,
och människor som till största delen respekterar.
Vi är alla bara människor, och kan begå misstag.
Jag är inget undantag. Men att åtminstone strävan och
grundfilosofin ska vara att visa sig själv och andra respekt.

"En vacker dag ordnar det sig"

Stod det kluddat på en betongvägg i Sollefteå,
och det är ord jag nu suger i mig och tänker på.
Nu blir det spela lite musik !
smiley

Underbara Charlotte Kalla och fina jag

BetraktarenPosted by tomas lundin Sat, March 02, 2019 16:31:21
...
Som vanligt räknas bara framgångar i vår
galna värld... för den är verkligen galen.
Och de som inte sväljer galenskapen och idiot-tempot,
är i de flesta fall de som KÄNNER sig galnast,
och de galnaste känner sig mest normal,
så länge det håller.

Jag har pressat mina gubbiga ben upp till Hallstaberget
idag, 4 kom rätt "oppat"... och 4 km "neat". Jag gjorde det direkt
efter tjejernas 3-mil. Jag gick in en kort sväng på hotellet
och sket ner en toalettstol, ... ja inuti asså.
Men för mig är det som att vandra rätt in i en annan
samhällsklass, när jag går in i hotellfoajén.
Där de går omkring i badrockar, invid spa't, och andra i dyra
skidkläder, solglasögon, skidor och pjäxor.
Och då är det inte längre en klass i minoritet,
utan folk som många troligtvis räknar sig själva som
arbetarklass på nåt märkligt vis.

Charlotte var kanske den starkast bidragande orsaken
till stafettguldet, men i mångas munnar talas det nu
att hon är slut som artist. Och de flesta fokuserar på
Frida Karlsson, och hennes framtid. Jag antar att
så är den mänskliga naturen på nåt vis. Så Kalla
är lite ur form för tillfället och funderar säkert på om
det blir nån framtida karriär. Frida är värd allt beröm,
jag är bara lite inne på hur svart och vitt det tycks vara
för så många människor, hur enkelt allt är när man är på topp,
och hur värdelösa vi är som inte är i form, eller är bäst i
världen. Jag är likt Kalla oxå ur form en aning,
men jag fajtas likt Kalla hela vägen intill mållinjen.
Och likt Kalla överväger jag framtida åtaganden som sliter för
hårt på mig utan att ge nåt tillbaka, medan det gagnar andra.
Fast vi gör det i olika världar. Hon alldeles bredvid strålkastarljuset,
och jag i anonymitet för att ta en plats i livet.

Ett beslut håller på att växa fram i mig, ett långsiktigt
beslut, där vissa aktiviteter troligtvis kommer att överges.
Och det beslutet har snarare stärkts när jag pressats och kritiseras
för att jag börjar ta hänsyn till mig själv, för första gången
i mitt liv.

Efter promenaden, bjöd min frys mig på linsgryta
och rågbröd med kummin och mandel. Den mellanlandade
bara i mikron några minuter. Och nu är näringen på väg ut
i kroppen som känns välförtjänt trött, och ska snart belönas
med stretching och spikmatta för avslappning och harmoni.
Kanske till och med Kaffe om nån timme.

I torsdags åkte jag och en nära vän, till kära moster,
som nu mera bor i Domsjö, istället för nästgårds.
Jag hade med mig egenhändigt bakade havrekex,
såna som hon gjorde, på den tiden hon hade en rygg.
Och så fick hon egenhändigt bakade grahamsbullar i sin frys.
"Det är som om jag hade bakat dem själv"
harklade moster ur sig, och jag kände mig stolt, stolt !
Bättre betyg går inte att få. Min vän hade med sig blomma
i kruka.

Nja ... det är inte rå-deppigt, det är inte direkt dåligt.
Men trögt, små-grått, och lite halv-tufft. Men Min frys
matar mig med hembakt, och storkok. Och min kropp
orkade ändå gå 8 km idag. Och jag slapp tävla
om vem som har dyrast skiddräkt... jag kunde helt enkelt
bildligt och bokstavligt skita i det.






Det osynliga barnet - Och jag är kär i 6 nya tjejer

BetraktarenPosted by tomas lundin Thu, February 28, 2019 23:58:07
...
Jag har en liten klump i magen.
Det är svårt att stå upp för sig själv,
och för vissa svårare än för andra.

Jag tänker på Tove Janssons "Det osynliga barnet"
ur Muminserien. En av mina absoluta favoritsagor,
trots att jag nog hörde den först som vuxen.
Den handlar om en liten flicka som har så dåligt självförtroende
att hon blivit helt osynlig. Muminmammans stora kärlek och
omsorg får dock flickan att steg för steg bli mer synlig,
och först när hon blir riktigt arg över dåligt beteende,
syns hon helt.


Av Tove Janssons saga kan vi lära oss att om man är
snäll mot alla i alla lägen, så är priset dyrare än belöningen,
det kostar att man blir "osynlig"
Att jag älskar den sagan, torde nog vara för att
det finns så mycket av den i mig. Jag gör mig synlig,
genom att stå upp för mig själv,
när jag blir utnyttjad, när man talar nedlåtande,
och då syns jag igen .....

Men även nyvunnen integritet, okränkbarhet,
har ett pris. Alla i ens omgivning uppskattar inte
det nya, när man kunnat utnyttja en pga av att man
vill va snäll mot alla, alltid. Och då kan man bli ensam
ett tag.... men den tillfälliga ensamheten är världslig,
och långt bättre än att vara osynlig bland 100 vänner.

Ingen... ingen ... ingen kommer någonsin sätta upp
gränser för dig, det finns bara en som kan det.
Och så länge man tillåter det, kommer med all säkerhet
någon att trampa på dig, och fortsätta trampa på dig tills
du säger stopp. Och säger du inte stopp,
så blir du osynlig min vän.

För att vara en vän, handlar detbara om EN sak:
visa din vän respekt... det är allt: Respekt!


För många är nog den här kvartetten,
och den här bilden dagens bild:Och jo... jag blev så innerligt glad för de här bragdtjejerna,
och nästan lite tillfälligt kär i den alla fyra på en gång,
de är ju sötare än socker, och så fina förebilder, tänker jag.
Jag blev så glad att tårarna kröp fram i ögonvrån.
Men mest av dem älskar jag Kalla, inte bara för den fantastiska
idrottsliga prestationen, utan mest för den hon är.
Av detta blev jag rörd !

Men av detta grät jag här hemma, så fint var det:
När Heidi Weng, från hjärtat syns det,
kramar om och gratulerar de svenska tjejerna
som aldrig vunnit VM-guld i straffet tidigare,
och säger att de v ar värdiga vinnare,
istället för att prata om att Norge hade vunnit
om de hade annan startordning.

Men det kan även finnas ett frö sått november 2015
till att det var just Heidi som var den enda av norskorna som
kramade om svenskorna vid blomsterceremonin.
När Heidi Weng i nov 2015, åkte fel och var otröstlig och två svenskor,
men i synnerhet underbara Ida Ingemarsdotter kramade om henne
och tröstade henne. Detta är sportens absoluta höjdpunkter


https://www.expressen.se/sport/langdskidor/weng-jag-ar-kanske-varldens-storsta-idiot/

Så jag är lite kär i Heidi Weng och Ida Ingemarsdotter oxå ...
iaf i kväll, det går över... till jag ser de här bilderna igen.

Men klumpen i magen då ?
Jo den finns där. Det kan lätt bli lite mindre angenäm stämning,
när man säger ifrån. Spec såna som folk förväntar sig aldrig säger
ifrån. Men jag har aldrig egentligen trivts med osynligheten.
Så är det bara !

Fiol och gitarr + sång i morgon,
kan lätta upp klumpen i magen !




Naä... ja e skeptisk asså

BetraktarenPosted by tomas lundin Wed, February 27, 2019 00:10:25
...
Idag har jag indirekt glatt Jonna Jinton
och hennes Johan uppe i Grundtjärn.
För vänsterpartiet i Sollefteå blev tungan på
vågen för ett nej till utbyggnad av nya vindkraftsparker
i Ångermanlands inland. Och jag röstade på V
både i riksdag, landsting och kommun.
Jag är inte som princip emot vindkraft,
men jag tycker de kan bygga dem där energin
förbrukas... släng upp ett par i Stockholms skärgård,
utanför riksdagshuset, och runt om Sollefteås
moderater och socialdemokraters hem.

Småknaprat på mina havrekex, med smör på.
Löst lite korsord, ätit supergod morotssoppa
med curry och chili. Grått, milt väder, och känner mig
mer och mer tveksam till aktivt föreningsliv.

Småfåglarna har inte återvänt till min fågelmatare,
och i badrummet står 18 kg solrosfrön som var tänkt
till dem, man kan få pippi för mindre.

Och det bråkas fortfarande om att det är för många
som har snopp som har makt, trots att de utan snopp,
beter sig precis lika illa, så vad är poängen med det kan
man undra. Jag skiter väl i hur de pissar, stående eller sittande.
Maktmissbruk, är maktmissbruk. Och kvinnor i toppskiktet skiter
fullständigt i jämställdhet åt folket. De vill att lika
många i styrelser har snopp, som de som är utan snopp,
eller möjligtvis fler utan snopp.
Omoget resonemang ? ... Jajjamen !

Och världens bästa Karlsson, har fått konkurrens,
av Sollefteås bästa Karlsson, Frida Karlsson,
som genom en jättebragd tog vm-silver på 10 km
klassiskt. UR SPÅR ! Med lite läppsalva och astmamedicin
kanske det blivit guld... nä vaddå ... jag bara spånar.
Och om man kan kalla Kallas prestation dålig för att hon blev
nia, får de bestämt mothugg av mig. Efter stafettinsatsen
i OS i Sotji ... kan hon få bli sist i resten av sin karriär
och vara både förlåten och för evigt hyllad.

Hoppilann-Kalle

BetraktarenPosted by tomas lundin Tue, February 26, 2019 00:15:08
...
Mot fören slår vågorna i den hemmabyggda
träbåten, av granvirke. I fören sitter jag med orange
flytväst och tittar på morfars fårade, harmoniska ansikte
där han satt i aktern, med handen på handtaget,
till en gammal vit Johnson utombordare.
Jag var med och tittade när morfar byggde själv båten i
garaget på Gumåsvägen 67, mittemot Skarpåkersskolan
i Kramfors nån gång i början av 70-talet.

Jag var för ung för att lära mig så att jag själv en dag
skulle kunna bygga en båt, på morfars vis. Men visst
var morfars byggande av båtar, hus, och sommarstugor,
och den lilla vackra pigtittaren jag ärvde troligtvis orsak till
mitt eget skapande i livet. Morfar var en konstnär, när
det kom till trä och byggen och skapande.

Morfar drog ner på gasen på Johnson-motorn,
så jag gjorde mig beredd för hedersuppdraget att vara
hoppilann-Kalle. Det var typ det jag betroddes med, jag
var den yngre av två bröder, och storebror klev alltid in
och gjorde saker, och puttade undan mig.
Men jag var trygg i båten, när morfar viftade med öronen
och log åt oss barn, och ögonen lös av harmoni,
livserfarenhet, och allt verkade meningsfullt,
de få stunderna med morfar i Stordegerssjön,
långt från grå betong i Stockholms förort med självmordshot
och brutala skilsmässor.

När morfar, min förebild, min idol, min stålman,
gick in i dimman vid 80-årsåldern, rasade nog nånting
i mig ihop. ... men livet gick vidare.

I Sibirien, där fattigdomen tvingar ut män i norra ishavets
avlägsna öar för att leta efter mammut-betar, ser jag samma
fåriga ansikten, iklädda anorak som morfar, men de viftar inte
på öronen och ler tryggt. Utan har en desperation och förtvivlan
i blicken


Elefantbetar är ju sedan ett tag förbjudet
att handa med pga utrotningshot, Medan Mammut-betar redan
är utrotade så de betar de kan hitta i tundran, kan det sälja
och får pengar för. Men de är lurade, mellanhänder tar det mesta,
efter att de slitit och halvsvultit på ryska nya sibiriska öarna
Bara för att miljonärer i Kina och runt om i världen ska
kunna köpa konstverk i elfenben.

Under dokumentären som jag länkat till genom ett klick på
bilden, visar de även parallellt hur forskningen, sedan de kunnat
utvinna blod från ett nedfryst mammut-lik, har för avsikt att klona
en livs levande mammut ... till vår tid. Man pratar triumferande och
på samma gång aningslöst om att man nu kan med genteknik,
sortera bort barn med Downs syndrom. Vilket får mig att undra
hur vi kommit att bli sådana varelser som ska odla fram perfektionism
genom avel och gen-modifikationer. Har vi redan glömt Hitlers
Ariska ras och förintelseläger ?

De nordamerikanska indianerna högaktade de äldres visdom,
och lärde vidare ovärderlig kunskap, från generation till generation,
som morfar lärde mig ovärderliga kunskaper, och inte minst
värderingar och naturkännedom.
Det är allt borta nu... våra äldre är inte ekonomiskt produktiva
och gamla kunskaper skapar inte förmögenheter,
därför blir de äldre värdelösa i vår tids syn på människor.
En belastning .... typ som jag.

Aldrig har jag känt livet mer logisk och meningsfullt,
än när jag satt i fören och tittade på morfars fårade leende.
Och jag tror aldrig igen jag får uppleva att man var en del av allt,
och man förstod sin plats i livet. Att fiska abborre gav oss mat
att sätta pärer gav oss mat, att bygga båt gav oss redskapet
att fånga mat... och allt var så självklart naturligt,
när storlommen skrek bekant om kvällarna när båten styrde mot
sommarstugan, och varm choklad framför en sprakande eld vid
öppenspisen trollband mina ögon när jag värmde mig
efter kvällens kalla fiskefärd. Och spisjonken fin-klöv vi grovhuggen
ved med. Nu är allt naturligt borta, all livsharmoni.

Men mänskligheten skulle nog behöva
många hoppilann-Kallar nu, för vi är ganska rejält
vilsna och har glömt all sans och vett, för snabba pengar

« PreviousNext »