Tomasnyablogg

Ljusets spira - Söndagskväll i Ådalen Betraktaren

Posted by tomas lundin Sun, May 26, 2019 20:24:12

...
"Söndagskväll i Karibien", låter väl alldeles
enormt drömskt och exotiskt, oemotståndligt,
romantiskt och vackert. Något Björn Afzelius kunde skalda
om under socialismens drömska täcke.

Själv längtar jag inte till Karibien, inte till ett
pensionsliv i Portugal, eller Thailand, när allt det
vackraste finns här runt omkring oss, en försommarkväll
i Sollefteå, Nipornas stad, Ådalen. När apeln står i blom,
Och björkarnas löv äntligen vågat slå ut i fullo.
Och färgar hela min värld grön... min värld.

Vi som nästan inget äger, får tänka oss att allt vi ser
omkring oss är vårt, och vi äger hela världen, men nästan
inga saker. För vem kan ta ifrån oss Bofinkens fallande drill, en
försommarkväll, när molnen skingras efter ett gudomligt
och efterlängtat regn, och solen blygt tittar fram,
bakom ett flyende moln.

Vem kan hindra mig från att andas
in den rena friska luften regnet skapat, och genom glasklara
nya glasögonglas se världen för första gången, som det vackraste jag sett.
Världen är inte där borta i horisonten, vid ekvatorn, med
dyra äventyrliga resor i fjärran. Världen är här hos mig, där
storlommen ropar i skymningen, när fiskespöt, darrar till
och en abborre nappar för första gången.
Jag känner ingen större rikedom än den.

Dropparna hänger i barr och löv efter regnet som välsignade
naturen och mig själv. Ett Storskrake-par buklandar mitt på
den spelblanka Ångermanälven, skygga för människan,
på behörigt avstånd. Björkarnas vita svartfläckiga stammar
tillsammans med de nya skirt gröna löven ser ut som
en levande pastellmålning. Jag vandrar ensam på kvällen,
men känner mig allt utom ensam. För jag har träffat 5-åriga Evelina,
ägarinnan till ljusets spira, och jag är på väg hem från en av alla mina
familjer jag lånar några timmar ibland. Och jag har ätit västerbottenpaj,
med sallad till, och rostade solroskärnor.
Jag har haft äran att 7-årige Valdemar den store kom och satte sig
bredvid mig och lade sitt lilla rufsiga huvud mot min axel.
Och jag har pratat om livet med en riktig Karl... och kramats
av Åsa, världens troligtvis innerligaste kramerska.
Evelina tog även fram en bild på ett hjärta, och ur den kom
denna musiktext fram från hennes fantasi, medan jag blev
beordrad att trumma till sången:

"Mitt Hlätta finns i mitten,
och hlältat slål o hittal hem till sitt
hus"

Hon och Valle ebjöd sig oxå att sjunga "Bajskolvssången"
för mig, men jag kände att det skulle försöra stämningen lite.

Varje steg jag tar, tar jag leende och för tillfället lycklig
av allt det jag bär med mig från middag på Bruket,
och den overkligt vackra naturfilm jag vandrar rätt igenom,
med en symfoni av småfåglar, gömda i lövkronorna. Som de
spelade för mig.

Det bådar gott för denna sommar,
då "ljusets spira" finns för människornas beskydd.

*"Ljusets spira", var Evelina som hade hittat mammas mattpiska,
vilket hon förklarade för en oinsatt moder.


Tänk... att få bo mitt i paradiset... förstår vi
hur vackert vi bor ? Hur kan man resa ifrån allt detta ?





I valet och kvalet om Gemenskap och utanförskapBetraktaren

Posted by tomas lundin Sat, May 25, 2019 21:02:13

...
"Det sägs vara det viktigaste valet någonsin,
ett ödesval"
Går EU och partierna ut med.
När vi skulle först röstade om EU, så hotade både
den politiska eliten och storföretag med att avgå respektive
flytta sina pengar utomlands, när opinionen till en början
gick dåligt och NEJ-sidan ledde. Och svenska folket höll
på att skita åt sig, och det vände till ett JA. Sen flyttade
ekonomiska eliten utomlands ändå

Man sa oxå att matpriserna skulle bli dyrare om vi inte
gick med i EU. Så här ser det ut idag:

Blog imageFolket fick skrämselhicka, och trodde på storföretag och
politiker som kom att fördubbla sina inkomster som EU-parlamentariker.
Men allt detta har svenska folket glömt, matpriser, och hot om landsflykt.
Och den nya generationen hade ingen aning, om de inte läst sig till detta.
flera länder gick emot sina befolkningars folkomröstningar,
alternativt gjorde omval, tills folket röstade "rätt" dvs JA.
Med enorma skillnader i valbudgetarna.

Så anledningen till att det finns "de som påstår" att detta är
det viktigaste valet, är inte för folkens skull tror jag. Jag tror det handlar
om hotad maktposition för en byråkratisk, ekonomisk elit,
som vi brukade kalla politiker. Hur skulle det vara viktigt för oss ?
Vi får inte välja president !
, vi får inte välja "utträde på valsedeln"
(Det är de mest rädd för efter Brexit-hotet, som röstats igenom,
men ännu inte blivit av, i detta "demokratiska" "samarbete"

Hade det varit demokratiskt, med suveräna nationer,
så hade det funnits ett kryss på valsedeln, med "utträde ur unionen"
Men EU, EMU ÄR INTE demokratiskt.Det finns de som jämfört dagens EMU
Tysklands storhetsdrömmar i början av förra seklet, fast utan att
ladda att vapen. I första tanken låter det ju befängt att jämföra
med ett krig där så många fick sätta livet till. Och tar man med just
den aspekten, så är det en befängd jämförelse. Men beaktar
man enkom stormaktsdrömmarna, med enorma löner för de
som är högst upp i pyramidspelet, så är kanske inte jämförelsen så
befängd längre. Eller ?

Ett av de argument som nu används flitigt av politiker som
har mycket att vinna ekonomiskt på EU, och därför är för,
är att de med emfas kallar det för "samarbete", och menar

att om man inte vill vara kvar i EMU, EU, sä är man emot
"samarbete" och ergo kan stämplas som odemokratiska
nationalister. Det är ett lysande "argument" OM det varit sant.
Men det är faktiskt inte sant att EU.-kritiker är emot samarbete
över gränserna. Det är inte ens sant för SD, det parti som jag
kanske tycker är det mest förhatliga näst efter C, KD och M.

Man kan samarbeta utan att ha ett EU. Man kan välja vilka frågor
som är viktiga satt samarbeta kring över statsgränser.
Och man behöver inte ett jättekolossalt, överbyråkratisk
projekt med militära ambitioner för detta.
Det är bara lögner mina
vänner, bara lögner. För den som har ögon och öron öppna,
och hjärnan påslagen sen EU började, så är det uppenbart
vart hän detta sk "samarbete" är på väg: Mot en egen stat !

Så inte ens Sverigedemokraterna, som ÄR ett nationalistisk parti,
med starka främlingsfientliga inslag, och delvis arga rasistiska väljare,
som jag inte tycker har en demokratiskt inrikespolitisk agenda,
inte ens de är på papperet emot Europeiskt samarbete.
Och de har faktiskt rätt i kritiken om ett överbyråkratiskt
EU som behandlar allt för mycket, de inte har att göra med
Jag skulle till och med gå så långt att vi bör göra makten ÄN
mer lokal tom på nationell nivå. Mindre än i kommuner delvis,
så folk får bestämma över sina egna liv på riktigt
. Förr
kallade vi det decentralisering, och på den tiden var C för det
i realiteten, men inte nu längre. Nu är C det parti, där i princip
ingenting finns att känna igen sig från 70-talet.
En total förändring av värderingar, och inte till det humanare
vill jag hävda. Idag finns det inget parti som verkligen driver den
frågan om decentralisering, på riktigt. Och jag har inte möjlighet att
kryssa för "utträde ur EMU" på valsedeln. Mina enda val är att låta
bli att rösta, eller att genom min röst på mitt parti legitimera
EUs existens genom att höja valdeltagandet. Det mina vänner
är inte demokratiskt. Det är inte ens bara byråkratiskt,
det är en form av tvång, en form av semi-diktatur.

"Om du inte använder din röst,
kommer andra använda din tystnad"
läste jag nyligt.

Det är ett starkt argument för att rösta kan man tycka.
Men att inte får rösta på president, inte få rösta för utträde,
vad är den rösten värd då ur demokratisk synpunkt ?

Jag är mer inne på ett annat, mer sant uttryck:

“The only thing necessary for the triumph of evil
is for good men to do nothing.”


Och i detta fall kan en EU-röst vara lika mycket att "göra ingenting"
som att låta bli att rösta, så fråga är vem är "a good man"
och vad är "evil". Och frågan är: om det finns en "gemenskap" i EU,
så finns det ett utanförskap oxå. En sak som många vill se, starkare gränser
till EMU, mer avvisande av människor i nöd.
Och det kallar vi för: "Gemenskap"

Det är samma sak som sker med kontanthanteringen nu.
Den nya generationen är för bekväma, och gör det möjligt för
banker, stat och företag att skippa kontanthanteringen.
3 butiker i Sollefteå REDAN vägrar kontanter. Och snart har jag inget val,
DÄR HELLER. Var är demokratin i detta ?
Och folk förstår inte heller vilka friheter de ger upp med
försvinnandet av kontanter. Allt du har är några digitala
siffror på en dator... hur lätt är det att radera ut några siffror på en dator ?
Och det är möjligt att göra det från vilken plats i världen som helst.
Lägg där till att digitaliserandet av pengar, är en övervakning
av vad vi handlar och lägger våra pengar. Demokrati ? I think not !


Och så ser mina val ut.... jag har fortfarande på självaste valdagen,
inte bestämt mig
OM jag ska rösta, men vet VAD jag ska rösta om jag röstar.




Mors dag Betraktaren

Posted by tomas lundin Sat, May 25, 2019 09:32:39

...
I morgon är det mors dag !

Under 18 år, 6750 dagar fick jag veta att jag inte var någonting värd
Steg för steg, har jag kämpat.
Varenda cell varenda tanke som växte,
fylldes med självförakt, det är mors dag i morgon.

Men nu på några år, har jag börjat hitta något som kan likna självrespekt.
Jag fick härom året hjälp att få bekräftelse för vad jag varit med om,
av en kvinnlig terapeut. Det skulle visa sig vara bra att det var just
en kvinna.
Och sakta, sakta kröp lilla nedtrampade Tomas fram till
världen igen...livrädd, men modig ...

....Bara för att ha vaknat upp i en tid då jag som man ska
skämmas för att vara man ...igen.

Mitt liv som dörrmatta


Jag hade inte självrespekten, att sköta om mig själv.
Och det medför att man riskerar bli trakasserad för
att man inte sköter om sig själv, sitt hem.
Jag tyckte inte jag var värd att behandlas med respekt.
Det hade jag lärt mig. Så folk tilläts trampa på mig,
ta min tid utan att ge nåt i gengäld, folk tilläts ta
mig för given... ända tills en dag, då jag stod upp för mig
...och det är inte populärt för omgivningen. Säkert hälften av alla
jag känt och betraktat som vänner och bekanta ställde inte
upp på att Tomas lät sig själv ta lite plats i livet,
och de finns inte kvar i mitt liv idag. Men det är inte i huvudsak
jag som valt bort dem, de försvann av sig självt,
när jag avslutade mitt liv som dörrmatta.


Vänner och prylar

Men det är lite med vänner, som det är med prylar och pengar.
Under senaste tiden har jag reducerat mitt liv från
saker som bara låg och skräpade, tog upp damm,
tog energi från mitt liv. Och hungern efter mer pengar
och nya saker har bedarrat betänklig. Och jag har kommit fram till att
ju färre saker jag har, ju mindre begär jag har, desto lyckligare är jag.
Det finns fortfarande saker jag kan tänka mig att köpa.
Men skillnaden är att jag inser att jag kan klara mig bra utan
dem också... till och med bättre i de flesta fall.
Nästan alltid går jag ut ur kapital-varu-butiker tomhänt.
Och kan andas den fria luften.

1000 "vänner"


Och med vänner är det lika samma, Jag blir inte lyckligare av att
ha 1000 vänner på Facebook. Jag blir inte lycklig av att
vänta på så kallade "vänners" tid, släktingars tid.
Man kan säkert skriva flera böcker i försök att reda ut begrepp
som "respekt", "vänskap" och "kärlek" utan att komma fram till
entydiga svar. Men säkert är att antalet är mindre viktigt
än kvaliteten. Så väl med saker, som med vänner.

Jag gör rent överallt, för min skull.
Jag har själv sett till satt jag fick råd med glasögon ,
utifrån samma mediokra inkomst. Och ser saker
igen. Bland annat skräp och smuts. Och torkar bort det.
Igår fann jag ett smart sätt att få bort nopprar på
min bäddmadrass, som nu till Jysks stora förtret kan
användas i många år till.

Under 18 år, 6750 dagar fick jag veta att män inte var något värda,
under dessa dagar förväntades jag utvecklas till en man.
En empatisk, snäll trygg man.
Det tog 12.775 dagar till, 35 år till, för mig att hitta någon
form av självrespekt. I morgon är det mors dag.

Jag hade nog inte klarat att vara jättebra själv


Jag blev aldrig far, till egna barn, vilket jag sörjer.
Men jag fick med mig samma trasiga arv som min mor, min far
fick, och förmodligen deras föräldrar. Och det är inte alls säkert
att jag skulle klarat av att vara en bra far till mina tänkta barn,
jag heller. Allt det man bär inom sig, måste ta vägen nån stans.
Och om det inte får tas omhand, bli bekräftat, så finns det bara två sätt.
Antingen lämpar man över det på andra, oftast sin närmaste omgivning,
eller så blir man introvert och självdestruktiv, och inget av sätten
borgar för den trygghet barn behöver.

Lättare i några minuter


Jag har alltid varit bra mot barn, satt gränser, visat dem respekt,
talat med dem med samma respekt som med vuxna. Men det
är stor skillnad att vara snäll farbror i några minuter
hos kompisens familj, och att på heltid ansvara för en annan
människas liv och utveckling. Jag tror på allvar att
jag inte varit så hemskt mycket bättre förälder själv,
inte med allt jag bar inuti. Men jag ser inte
på mig själv som mindre värd för det. Jag konstaterar bara
att vi måste få hjälp med våra trauman, för att fungera som
människa, moder, fader ....
...i morgon är det mors dag

Jag godtar inte tycka synd om


Jag godtar inte längre att nån tycker synd om mig,
för det är oftast med nedlåtande ton folk gör det.
Jag kräver inte att alla ska tycka om mig, för det
är varken möjligt eller ens önskvärt.
Men jag kräver att bli behandlad med respekt.

Några viktiga ledord, och grunden för att komma igen


Tiden med terapeuten var behövlig. Det var jag som
gjorde nästan allt, men hon som sa några få förlösande
saker, som alla handlade om bekräftande av Tomas känslor
upplevelser, inre upprättelse. En av de viktiga sakerna var
att bekräfta, sätta ord på hur oerhört ledsen och förtvivlad
jag kände mig. Det var förlösande att inte behöva ljuga och låtsas,
att inte behöva "tänka positivt". Det var grunden för det
förtroende som behövdes för att kunna gå vidare Och jag fick även
med mig verktyg att hantera livet, sådana man annars ofta får av
föräldrar, när man inte växer upp i dysfunktionella familjer.

De första sessionerna, grät jag hejdlöst och chippade
efter andan, och hon förstod att låta mig gråta, innan orden kunde
börja ta form, innan "verktygslådan" skulle fyllas. Livets
verktygslåda. En av de första sakerna jag sa var:

Jag tror att det för mig handlar lite om att ta plats

Då hon sa: vet du Tomas jag tror det handlar nästa uteslutande
om att du, Tomas behöver ta plats

Min terapeut försökte hjälpa mig att hitta litteratur,
att läsa om mödrars olika sorters övergrepp mot söner,
mentala, sexuella, våldsamma, utan att för den delen
gå in i detalj på vilket av detta som gäller mig, eller
i vilken grad. Hon blev förvånad... att det fanns INGEN
sådan litteratur. Det skulle kunna betyda att mödrar alltid
gör rätt... ELLER så betyder det att ingen vågar prata om det, varken mödrar
eller söner. Det motsatta finns det dock hyllmetrar att läsa om,
utifall nån skulle känna sig manad.

I morgon är det mors dag

Nu är denna fantastiska terapeut utan jobb pga av politisk egoism,
och storstadstänk. Trots att hon är den enda kompetenta
terapeut jag pratat med, under 30 år, och trots att behovet
och trycket efter samtal var oerhört stort när landstinget
skadeglatt såg på när VOON kapsejsade.

I morgon är det mors dag, och EU-val,
fast vi inte har nåt val

Aladdin TV/Bio/Video/DVD

Posted by tomas lundin Thu, May 23, 2019 10:19:47

...
(Obs ! spoilervarning)
Regnet, det efterlängtade regnet sveper in
över min lilla stad, med tomma butikslokaler,
och en storslagen natur. Halta och lytta människor som jag
som blir kvar efter en migration som pågått sedan
60-talet. Migrationen till storstaden.
Men än mer tacksam är björkarna och lönnarna, gräset
och alla djur, över det grå, "trista vädret"

Igår kväll vid läggdags, kröp det och småvärkte i min kropp,
så jag fick stiga upp och stretcha alla muskler för att
kunna somna. Innan det hade jag knallat iväg på bio
alldeles själv, och tittat på Aladdin, med Will Smith.
Jag gjorde något mycket ovanligt för att vara mig,
jag gick själv, efter inte fått napp på sällskap.
Jag har inga större problem med det det nu,
jag och mig själv är rätt bra kompisar nu.

En Disneyfilm innehåller mycket klyschor,
overkliga drömmar om prinsar på vita hästar,
och undersköna prinsessor. De presenterar också
en hel del lögner om människors godhet och ondska.
Och de goda är oftast vackra, och de onda är fula.

Den stackars inlåsta prinsessan i filmen Aladdin, som
är inlåst, är naturligtvis oerhört vacker. Prinsarna som
kommer och friar klumpiga, korkade och rätt värdelösa.
Och den "riktige prinsen" Aladdin, är en simpel tjuv som
berövats sina föräldrar. Snyft, snyft. Kungar, Sultaner och prinsessor
med allsmäktig makt, vill bara folkets väl. Så är det bara i sagor.
Men även i sagor sägs sanningar. Jafar den ondskefulle,
som vill bli Sultan, var en gång en skicklig tjuv som Aladdin,
och sade till Aladdin, något i stil med:

Att stjäla ett äpple gör dig till en simpel tjuv,
men att stjäla mycket, gör dig till statsman"

Jag kommer inte ihåg det exakta citatet, som är bättre.
Sen på slutet i en film år 2019, blir givetvis Prinsessan Sultan
fast det inte går enligt lagarna, och gifter sig med den
godhjärtade tjuven Aladdin som egentligen bara lånat
saker han stulit. Will smith går från blå till brun,
blir frisläppt eftersom Aladdin är så godhjärtad att
han inte önskar nåt för sig själv. Och Will gifter sig och
får två barn med prinsessans tjänarinna, som den vackra
goda prinsessan givetvis ger hennes frihet, och som hör och häpna,
även hon är så vacker att man tappar hakan,
ergo är hon också god.

I verkligheten får prinsessor ut apanage för miljoner, går på fester
och tillställningar, gifter sig rikt, och behöver inte jobba
vanliga jobb. De låtsas bry sig om barn i Afrika, men vill
inte gärna tulla på apanaget för att förbättra deras situation.
Kungar behöver bara vända blad när de är otrogna.
Och det gör inte lika mycket att importerad drottning
aldrig lär sig prata svenska, medan om Irakisk ungdom fått
skägg för tidigt, räknas som simpel tjuv, och får
INTE gifta sig med prinsessan, men väl en enkel biljett
tillbaka till vinande kulsprutor och trampminor.

Trots att prinsessan i Aladdin sjunger en feministisk
upprorssång, och blir Sultan på slutet, och själv väljer
att hon vill ha den föräldralösa pojken som stal hennes
smycken, och hennes hjärta, lyckas ändå Jane Magnusson i DN
se filmen ur detta perspektiv:

”Aladdin” är en musikal och en familjefilm som vill flyga in under radarn och förstöra våra hjärnor. I filmen skall flickor sitta och vänta på att bli gifta, och snubbar skall ha en massa titlar och pengar för att få ligga. Och är man en svart man som Will Smith, så måste man målas blå.Det är så mycket som är reaktionärt med denna film så man skall absolut inte ta med sig barnen för att se den. Man skall nog inte ta med sig en dejt heller. Skall man gå själv? Nej.

Så jag undrar vilken film hon sett,
och om hon tog fel glasögon vid Kassan,
där man fick välja 3D-briller. Tom när prinsessan
blir Sultan på slutet, så är prinsessan den kränkta
i Janes ögon och att Will Smith
målas blå blir enligt henne en ras-grej.
Det är nästan makelöst innovativt av henne.

Själv, trots att jag nu i bloggen kanske analyserat
sönder en enkel underhållningsfilm, vars enda syfte skulle vara
att roa, så underhöll filmen mig. Och grep tag i romantikern i mig,
men jag blev mest tårögd när anden blev friad, på bekostnad
av Aladdins ego. Jag lät mig villigt förföras av denna orealistisk saga.
Det var därför jag valde att se den. Jag visste precis vad som
skulle hända, och det blev ett lyckligt slut, vilket var lite vad
jag suktade efter just nu i livet.

Idag blev jag aningens kär i Margareta Betraktaren

Posted by tomas lundin Tue, May 21, 2019 10:00:53

...
Margareta Strömstedt
80 år gammal när TV-programmet Sommarpratarna
spelades in, idag då nyligt fyllda 88 år gammal.
Väninna med Astrid Lindgren, bara en sån sak,
apropå starstruck.

Detta var alltså innan mer än halva Sverige fallit ned i hat
och fördomar, först mot invandrare, sedan mot män
över lag. Men hennes ålder, erfarenhet ger andra
infallsvinklar , genuint intresserad av människorna hon möter,
som en urmoder, men ändå bara människa.
Hon talar bla om detta vansinniga med att klumpa ihop
grupper:

"Att säga att barn ser och att barn vet, är en lika absurd
självklarhet, som att säga att kvinnor ser, och kvinnor vet.
Eller att gamla ser, och gamla vet. De e klart att vi vet.
Alla vet. Bunta aldrig mer ihop barn ! Och dra aldrig mer
ihop oss som är 70+, till en ynklig restgrupp, i marginalen.
Se våra alldeles egna ansikten, så som vi vill se era".


Det är det närmaste jag hört
något slags erkännande

Hon nämner inte män ... men hon säger "alla vet"
och i ordet "alla" ingår faktiskt även män. Det är det närmaste jag hört
något slags erkännande, i offentliga sammanhang av att
män också är någon sorts människor, på mycket länge.
Men så var det också 2011 det sades. Och paradoxalt nog från en
kvinna som kommer från en tid då det fanns anledning
att prata om kvinnoförtryck i Sverige. Eller kanske inte paradoxalt,
utan PÅ GRUND AV, att hon levt igenom detta, som gör att hon,
förstår vikten av att inte klumpa ihop.

Jag är arg, det kan inte ha undgått någon som läser mina
blogginlägg. Jag är riktigt arg, inunder den glättiga ytan
ni möter på stan eller på dans. Och känslor bör man inte förringa.
Men jag tycker det kan vara en bra idé att fundera på vad och vilka
eller vem man är arg på. Om enkom känslor får styra världen, vore
hela världen i ständigt krig. Men de måste få finnas, de måste få
uttryckas. Mina känslor är tex helt sanna. Det är även Zara Larssons
känslor. När hon säger att hon hatar killar "
Eller är de sanna ? ... är det verkligen sant att hon hatar killar ?
Eller hatar hon egentligen den kille, eller de killar som våldtog en
kvinna ? Hon är arg, men hon buntar ihop människor utifrån
sitt eget påstådda hat. Så känslan är sann, men målgruppen,
stämmer inte. Därför tänker jag att man bör koppla in hjärnan
emellanåt också.

Jag är arg


Jag är arg, men på vem, vilka och vad ?
Har någon hört mig påstå att jag hatar kvinnor ?
Eller ens att jag skulle vara arg på kvinnor ?
Nej det har ingen hört eller läst, för det har jag aldrig sagt,
och det är inte så. Jag har kopplat in hjärnan och förstår
att jag inte kan hata kvinnor över lag, för vad några gör
och säger. Jag har förstått detta sen tidigt, och jag lever som jag lär
åtminstone på den punkten.

Jag är arg, för att människor hittar på lögner med hjälp av
hopklistrade bilder, för att svärta ner konstruerade grupper.
så som invandrare. Jag blir arg när
man använder statistik så vårdslöst att det är så nära
en ren lögn det går att komma, för att visa på hur hemska
män är. Jag är arg för att så få kvinnor och för den delen män
säger emot dessa lögner, och att man inte godtar generaliseringar
och lögner när det gäller invandring, medan man köper det osynat
när det gäller män.

Ser ni skillnaden ?

Så ja, jag är arg.
Men skillnaden är att jag inte är arg på en grupp utifrån
vad de har för kön, eller vad de har för etnicitet.
Utan utifrån hur vissa politiska grupperingar klumpar ihop
människor och inte drar sig för att ljuga.
Ser ni skillnaden ? Ser ni skillnaden ?

Och jag är arg när media, likt under svininfluensan ska
driva ensidig propaganda, och tysta alla kritik,
precis som nu görs med alla "berättelser".
Och att berättelser betraktas som tom juridisk obestridbar sanning,
och att hur det känns för den ibland förknippas med
en direkt handling från den andre.

Försvarstal för en jag ogillade

En gång på bangolfen, på den tiden det
fanns utrymme och tid tom att spela bangolf på bangolfen,
så utspelade sig som på så många ställen i samhället och livet
något som kan liknas vid mobbning. Och det utspelades denna gång
emot en kille som jag inte alls tålde, och försökte så gott
jag kunde att inte släppa honom för nära inpå.
Men då det börjades pratas skit om honom, och lögner,både bakom ryggen
och direkt medan han stod mitt i smeten. Så blev jag förbannad
och röt ifrån, ... trots att jag inte ens gillade honom.

Fattar ni ?

Så som Margareta berätta om i sommarprogrammet om sin väninna
Astrid Lindgren, när en främmande dam kom fram till Astrid och sa:

- Åååhh du som älskar alla barn "

Var på Astrid ska ha tittat tanten i ögonen och sagt lite torrt:

- Nej jag älskar inte alla barn, Jag älskar mina barn, och några till,
Men jag RESPEKTERAR alla barn


Något att tänka på år 2019 ... respekt,
och att inte klumpa ihop människor utifrån ålder, kön eller ursprung.
Ska det va så jävla svårt hörrni ?




Kärleken var kanske chanslösBetraktaren

Posted by tomas lundin Sun, May 19, 2019 18:18:29

...
Att sätta ord på mina känslor i bloggformat,
eller diktformat, är relativt lätt för mig.
Jag har haft lång tids träning på det, genom många kriser.
Och ofta är det kvinnor som "hjärtar" mina länkar till bloggen,
och uppskattar känslor i skrift.

Däremot har ingen av de jag träffat, märkligt nog velat prata
känslor... eller jag ska rätta mig själv där, inte velat prata om
mina känslor. Och ingen av de som "hjärtar" mina känslosamma inlägg
tycks vara intresserad av mig sexuellt/romantisk.
Man tillhör inte riktigt topp-hundra i draften, när det väl ska till
Finns det ett samband ? ... så klart det finns.
Men det är inte helt okomplicerat... och det är
i min uppfattning inte kvinnor över lag heller. Se där en
generaliserande fördom från mig!

Men jag har oxå fått ta en del anonym skit för att
jag uttryckt känslor, berättat vad som hänt mig,
uttryckt sorg över utebliven kärlek som barn.
Utebliven trygghet. Och det sker i större utsträckning från
män enligt min personliga erfarenhet, men absolut inte
uteslutande från män.

Att som man uttrycka känslor, är än idag synonymt med
att visa svaghet. Något som föraktas av både kvinnor och män,
när det gäller mäns känslor. "Offerkofta" fick jag många gånger
höra uttryckligen, och än fler gånger antydningar.
Nu mer bryr jag mig inte om sån´t. Jag fortsätter ändå
att uttrycka en mans känslor, oavsett vad kvinnor och män
tycker om det. Samma oskrivna lagar vad gäller känslor
gäller inte för kvinnor. Det ska mycket till innan en kvinna blir
betecknad som "offerkofta". Inte ens under den här delen av
svensk historia som enkom fokuserar på kvinnors lidande,
har någon kommit på tanken att kalla det för offermentalitet.
Så är det !

Jag kommer, om jag känner behovet, vid tillfällen att fortsätta
uttrycka min saknad av egna barn. Jag kommer att ibland
skriva om min outtömliga sorg, efter att inte ha varit önskad
under hela min uppväxt. Det är en del av mitt liv, och de känslorna
är fullkomligt friska och sunda. Det kommer alltid finnas människor
som vill förminska dig, oavsett om du är kvinna eller man.
Det kommer finnas de som tror att de vet bättre än du,
hur du ska ta dig igenom och övervinna problem.

Men kärleken hade inte en chans i mitt liv,
verkar det som. Det fanns inga som helst förutsättningar
för att en man av min sort, i den här tiden, skulle vara ett
klipp för en kvinna som skulle kunna ge mig något mer än krav
eller skuld. Det finns gott om kvinnor som inte gör så.
Men för dem är jag den "snälle" killkompisen den fina killen,
som absolut är värd kärleken. Men inte med dem bara.
"Och det handlar inte om pengar, inte om status" försäkrar
de kvinnor som har nå't mer att ge än skuldkänslor och krav.
Men ändå har de valt män med stabil inkomst.
Det här är fakta att det ser ut på det här viset, det finns till
och med forskning kring det som visar att pengar spelar in.
Och att ännu en gång kalla mig som man för "offerkofta"
för att jag tar upp det, förändrar inte hur det ser ut.

Det är klart att en majoritet inte kommer hålla med
om detta... jag fattar. Det är inga problem.
Men så är det i alla fall.

Men på riktigt är det inte ett dugg synd om mig faktiskt,
inte ett dugg. Jag har det riktigt bra i mitt liv, utan pengar
och utan romans. Men jag är ändå människa, med mänskliga
känslor, och kan sakna det viktigaste i livet,
någon att älska ... barn att älska.

Är det en enda sak jag faktiskt är avundsjuk på
hos vänner och bekanta, så är det föräldraskapet.
Så är det bara.




Nederländerna vann PridegalanBetraktaren

Posted by tomas lundin Sat, May 18, 2019 09:11:34

...
Anael Khalifa ?
ingen aning faktiskt !?
Men om jag säger:
Blog imageJa då vet några fler vem hon är.
Lead singer i the Shalva band. Mer vet vi inte om henne.
Annat än att hon är blind, religiös, och ursprungligen från
Frankrike. Och att de musikaliskt sopade mattan på Eurovisionen iår
trots att de inte tävlade, och att det inte var en egen låt.

Jag kan bli typ musikaliskt kär ibland.
När varje ton går rakt in i hjärtat. Hon prickade de låga
tonerna i början. De spröda tonerna i mitten,
Hon prickade dynamiken. Det fanns inget skådespel, inga
danser, ingen egoboost i uppträdandet. Bara massor av
förtrollande toner, med förtrollande ord, sjungna från hjärtat.
Det var kort sagt magiskt. Och det är uppträdanden som detta
som gör att jag fortfarande "snabbspolar" mig igenom
Eurovisionen varje år, på ST play. För det tog mig 4-5 sekunder att
fastna för hennes röst och gruppens framträdande.
Sen har jag spelat den om och om igen.

Nåja, jag snabbspolade mig igenom resten av eländet,
och på goda grunder vill jag påstå. Att jag i bloggtiteln
kallar det för "pridegalan" är för att det är ungefär vad
Eurovision song contest blivit. Och då syftar jag inte mest till
alla inslag av conchita wurst, Dana international, eller
den korpulente herren/damen i foliehatt. Utan helheten är
glamour, yta, smink, fuck-me-boots, naken hud och en
trummaskin som man sjunger några toner till, och ska jucka
med höfterna så mycket man orkar. Och om några toner träffas rätt,
så kan de vinna hela skiten. Lite som karaoke och
pole dancing på samma gång.

Olika svagheter, eller "defekter" vi alla bär, för oftast med sig
att vi skapar oss enorma styrkor på andra områden för att
kompensera för det. En blind vässar till ex övriga sinnen mer,
aktiverar dem i hjärnan. Mina kriser i livet som nästan golvat mig
för gott några gånger, har gett mig ett nyanserat språk,
har gett mig empati., har gett mig förmågan att uppskatta saker
människor och de små vackra, spröda tonerna i livet.

Sångerskorna i The Shalva band må vara blinda, men de slapp se
allt det ytliga, glittriga, de hade inga inövade danssteg som ska
tilltala vår sexualitet, och få oss att rösta. Jo jag vet,
de var inte ned i själva tävlingsmomentet. Deras sångnummer
var för många "titta va duktiga de är trots att de är blinda"
En slags patronizing av dem, trots att deras röster var överlägset bäst,
deras känsla för ord, dynamik och känsla överträffade all
"after-dark-show- musik" med hästlängder.
De var inte äkta för att det "var synd om dem",
de var äkta, för att de var äkta i sitt uppträdande.

Eurovision är ett spektakel, en pridegala, en glittrig fest
för en del av världen som har mer än den behöver.
Och det kanske den måste få förbli. Om så många tittar på den,
om så många vill vara på plats, så kan man inte hävda
att den inte ska få vara.

Men man KAN hävda att det var
länge sedan det handlade om musik, och musikalisk kvalitet.
Precis som med "Lets dance och liknande, är det popularitets-
tävling... fast med nationalism och politikska undertoner när man
trycker iväg ett sms vars pengar går till.... ja jag vet inte ...
men jag gissar att Barnen på Gazaremsan inte ser pengsarna,
ej heller folket i Jemen. Men jämlikhet handlar ju inte om det
nu för tiden , jämlikhet handlar om att ha så mycket "pride"
som möjligt med i en show.




Love is the answer Betraktaren

Posted by tomas lundin Thu, May 16, 2019 23:38:02

...
Nånting melankolisk vilar över mig.
En långdragen förkylning med feber, och hosta
som tar om och om igen. Och samma känsla, samma
dofter, samma melankoli och tomhet tar tag i mig, som
när jag var 8 år gammal, och var hemma från skolan i
två månader.

Mitt kök är renare än nånsin, i alla gömslen, skåp, spis,
bakom spis, inuti frys, väggar och diskbänk... allt !
Och frysen är full med mat, och skafferiet med
konserver. Jag känner att jag avstår själva tävlandet,
i bangolftävlingen vi arrangerar till helgen. Men idag var
jag och kassören och införskaffade proviant för försäljning.
Solen sken, men sen fick jag gå hem och lägga mig igen.
Kanske jag även kommer avstå dansen på logen på lördag,
om kroppen känns så här. Men om det blir så, så kanske det
blir fler danser framöver.

Hatet i världen vilar aldrig, en oförtruten destruktiv kraft,
som smittar de ädlaste av människor, de ädlaste av
avsikter. Och det bor i när och i fjärran, hos kvinnor och hos
män. Hos Européer, Amerikaner, Asiater, Afrikaner, Australier,
Sydamerikaner.... alla delar av världen. Och det bor hos dina fiender,
och det bor hos dina vänner. Några förstår inte att de hatar,
fast allt de gör grundas i hat och fördomar. Och blir sedan arga och
hatar ännu mer när deras hat blir avslöjat som hat.

Idag delades en bild över senatorer i Alabama, USA som röstat
nej till aborter även om graviditet uppstått som följd av incest
eller våldtäkt, och frågan ställdes:

Blog imageJag kände genast igen tillvägagångssättet
från hur Sverigevänner presenterar "invandrings politisk kritik"
utan att våga säga det rätt ut. Fast det inte var Sverigevänner
denna gång Så jag föreslog att min teori om den gemensamma
nämnaren är Amerikanska, kristna republikaner,
eftersom jag vet att abortmotståndet är större bland republikaner,
och att avarter av kristendom, driver denna fråga starkast.
Och 100 % att de är amerikaner.

...och jag fick "napp", på vad som insinuerades,
att dessa senatorer var just män. Jag förvånas lite över att
så många feminister inte inser att de hatar lika mycket
som Sverigevännerna gör. Att de inte förstår att de beter sig likadant,
när de tror sig strida för rättvisa, jämställdhet och mot förtyck.
Det som förblindar dem från att se detta, är hat.

De som hatar mig, får gärna hata mig,
men de får mig inte att hata.

Blog image

Just vad gäller abortmotståndet i USA,
så finns det gott om kvinnor som har samma extrema syn
på aborträtten. Och hur de har mage att blanda in Jesus i
det hela, är em skymf mot Jesus och hans läror.
De kristna har tappat allt Jesus talade om.
Och de som hatar har tappat all empati, för empati
och hat, fungerar inte ihop. Hämnd och solidaritet,
är inte släkt med varann. Och borgerlighet och
jämställdhet är ärkefiender.

Abortfrågan i sig, tycker jag inte är en jättelätt fråga.
Men just exemplet som tas upp här i syfte att samtidigt
svartmåla män i allmänhet, är mycket lätt att ta ställning till.
Har det begåtts våldtäkt är det självklart med abort om kvinnan
vill det, likaså incest. Och jag är inte heller motståndare till abort
i övriga fall. Jag tycker bara att det inte är en helt lätt
fråga att avgöra när ett liv börjar.

Frågan om hatet, är då lättare att ta ställning till,
Att hata är som att bränna ner sitt eget hus, för att bli
kvitt EN råtta. Hatet må förgöra många, drabba många,
men allra värst drabbar det den som hatar,
vare sig du hatar invandrare, män, kvinnor eller
solidaritet.