Tomasnyablogg

Tomasnyablogg

nya bloggen


En gång i livet

kärlekPosted by tomas lundin Fri, August 16, 2019 00:00:36
...
Nu är det natt,
precis nu börjar en ny dag,
Det är mitt i natten,
långt innan solen skymtar i öster

Ännu en sommar har somnat in,
att leva endast i våra minnen,
Framför oss är den mörka höst
Likt en blomma om natten,
vi sluter våra kronblad.

Allt är gott.
Gatljusen speglas mot älvens vatten
Allt är stilla,
och jag har intet att beklaga mig över.

Ändå undrar jag,
varför jag sitter här alldeles själv
Allt det här vackra i livet,
Och så sitter jag här själv.

Jag tror jag kommer dö ensam,
det är troligt.
Men jag kommer längta var dag,
vart andetag, efter att bli älskad

Men jag är trött och less för närvarande, på det mesta.
Less på många människor. Vill bara va ifred,
om man inte vill mig något gott. Och för närvarande upplever
jag det som en bristvara i mitt liv, att man vill mig något gott.
Det finns några lysande undantag, men på det stora hela
är jag näst intill folk-less.

Men jag är ingen eremit, som kan gå ut i skogen en vecka
och inte träffa en enda människa. Det ger mig inte ro.
Jag har lovat några saker, som jag ämnar hålla,
men sen har jag ingen större lust att fortsätta
ge utav mig själv, ständigt finnas till hands.
Trött på att mötas av respektlöshet så ofta,
vill inte ha med dem att göra ....

Tänk att någon gång i livet, ha ögon som ser mig, bortom
tvivel och brister. Jag har längtat hela livet. Det fanns en
som jag upplevde såg på mig på det viset,
men jag kan ha inbillat mig. Hur som helst
It was not to be, her and me.

Nu är jag så trött att jag svamlar , god natt

Det fanns dans ikväll

kärlekPosted by tomas lundin Sat, August 10, 2019 21:37:29
...
Det fanns dans ikväll.
Men andra får snurra runt ikväll.
Foxa, knuffas, gnussas, kramas och pussa.
jag blir hemma ikväll, och väntar in min själ,
och vilar min kropp. Laddar med soppor med
årets grönsaker. Blomkålssoppa med purjo och potatis,
crème fraiche, timjan, peppar och salt. Ugnstorsk med potatis-
klyftor, morötter, lök, purjo, paprika, palsternacka,
citrontimjan och rosmarin. Med kryddor från Jonas och Marias
kryddträdgård. Och sedan te på mynta, också från samma trädgård.
Inga äpplen så långt ögat kan nå i år, ej blåbär ännu,
och lingon vet jag ännu inget om. Men kanske nästa år.
Man får skörda det som ges, och vara tacksam för allt fantastiskt
naturen ännu ger oss, innan vi sabbat allt vad hon ger,
moder natur. Jag är tacksam... mycket tacksam.
Båda rätterna blev jättegoda... tack !

Det ena ger det andra

Själen mår bättre om jag sköter om kroppen, och kroppen mår
bättre om jag sköter om själen. så efter bästa förmåga och
kunskap, tar jag hand om bägge. Det går inte alltid som
på räls, man spårar ur ibland. Men på't igen.

Tacksamhet är viktigt

För mig är tacksamhet viktigare än välstånd, närhet
till mina sanna känslor, viktigare än att alltid vara positiv.
Jag har alla nyanser av känslor, jag ÄR alla nyanser av känslor.
När jag för stunden är lycklig och glad, och harmonisk, bär jag
fortfarande med mig sorg, ilska och kaos inuti.
Och när allt är uppochned, är jag fortfarande precis samma
person som innan, med samma intellekt, samma värde,
samma goda avsikter. När folk säger saker som:
" va skönt att gamla glada Tomas är tillbaka" tex efter en
djupare svacka, så vet de inte vad de pratar om.
Egentligen pratar de då om sin egen oförmåga att
hantera ledsna människor. Ledsna människor som
är ett av det mest naturliga som finns ... egentligen.
Såna kommentarer handlar inte om mig.

Snabba lösningar

Och ibland, nä ganska ofta, i sin oförmåga att hantera
sina egna känslor, väller då ett undanstoppat känsloregister fram,
inför den deprimerade människan. Alternativt letar man
snabba lösningar som positivt tänkande, och att bita ihop,
och ett tredje alternativ, tro det eller ej, är skuldbeläggande
Man skuldbelägger den deprimerade med epitet som "offerkofta"
"ryck upp dig" och dylikt.
Känns detta igen ?

Mina svaga kort ...och starka

Jag är inte heller nån som alltid klarar av att hantera andras
känslor. Sorg är inga problem, sjukdom och död, skrämmer
inte nämnvärt. Andras ilska är svårare, framförallt om den är felriktad
och omotiverad. Men svårast har jag att hantera kaos hos andra.
Så är det, det finns orsaker, och just nu skriver jag inte om detta.
Det väcker minnen, som jag ändå inte kan förändra nu.

En promenad för kropp och själ


En rejäl uppförsbacke ... ja en fysisk uppförsbacke då,
besegrade jag och Lars-Peter idag. Vi gick ända upp
till störtloppstornet på Hallsta, på morgonen.
Sedan lite ideellt arbete pga försummelse av det samma
av andra personer. Kaffe hos Adam Bozan, och ett
glatt besked om kvällen, när omtanke visats av kompis.

Angående kärlekslöshet...angående kvinnor, angående kärlek


Samma kompis, pratade häromdagen om diverse saker,
boulespel, vänner, föräldraskap, kvinnor och förhållanden.
Jag konstaterade att jag är singel, och vilka orsaker
det kan tänkas ha. Hos mig, och omgivningen. Han frågade om jag
hade nå'n jag gillade just nu.
" vaddå som förälskad i nån ?
Ja så menade han. Jag svarade att ja.. nja... det beror på.
Det finns några fina tjejer som jag visst är attraherad av,
som personer, aura och utseende. Men jag låter
mig inte bli förälskad... jag stänger av allt sådant.
Mest för att jag är rädd, tror inte att det kommer funka,
tror inte att nån tycker om mig så.

Att stänga av


Det är samtidigt lite att stänga av livet,
när man stänger av kärleken. Men så svårt är det
för mig, så lite tillit har jag, så rädd är jag.
Och så är det just nu.

Jag har förändrats på så vis att...

Numer attraheras jag av andra saker hos en tjej.
Inte som förut, sorgsenhet, känslo-orkaner, som jag ska stötta upp
och tömma själ och energi för tills jag är tömd på all kärlek,
kraft och vilja. Nu längtar jag efter den kvinna som
ser på mig som jag är, inte kräver mer av mig än
jag kan ge. Inte ber mig att förändra mig, skaffa jobb,
skaffa andra livsmål, ha ambitioner. Utan är glad att
tillbringa tid med mig... helt enkelt för att hon tycker om mig.
Och att det inte finns något "varför" ...
bara "tycker om". Men jag vågar inte tro på det.
Och likt på dansgolvet där de duktigaste, snyggaste
självsäkraste oftast allt id är ständigt upptagna.
Så står jag på sätt och vis, likt en panelhöna och blir aldrig
"uppbjuden" i livet... plufsig, oattraktiv, klumpig,
i livets dans... men populär några timmar varje danskväll.

Det fanns dans ikväll.
Men andra får snurra runt ikväll.
Foxa, knuffas, gnussas, kramas och pussa.
jag blir hemma ikväll, och väntar in min själ,
och vilar min kropp.



Mardrömmen

kärlekPosted by tomas lundin Wed, August 07, 2019 09:07:03
Efter alla år.
Återvänder den om igen.
Slugt om natten, när ingen
ser, när ingen hör.

Den ljuger för mig,
när den säger sanningen.
Vill mig illa, eller vill att jag
ska vakna... vill att ja-jag
ska-ska va-va-vak-na-na-na.

Efter alla år.
Återvänder du gång efter gång.
Och river upp allt igen.
Strör salt i öppna sår,
Blödande, varande och naken.

Du ljuger för mig,
när sanningen vänder ryggen
När natten kommer, du tål
inte dagsljus.

Vill mig illa, suger ut livet
suger ur viljan.
Naken, skör, ber jag
att bli trodd på mitt ord.
Men blir det inte.

Mörkret, natten suger
ljudet från mina ord.
Sanningen blir kvar i
mardrömmen som återvänder.
Lögnen som håller sanningen
fången.....lever av den.

Jag slår mig fri,
jag skriker, jag slåss
jag skriker neeeeej,
Låt mig va, släpp mig,
Låt bliiiii !!!!

Vad är sant, vad ...
Vem tror....
vill jag ska va-va-vak-na-na
Va-vakna !

Vågar inte sova...
Måste so-so-so-va-va
vill inte, vill inte, vill inte.

Anna Charlotta Marie Nilsson Lind - och radion

kärlekPosted by tomas lundin Tue, August 06, 2019 08:21:39
Sårbar, vacker, passionerad.Med hes passionerad skrovlig
röst vädjande in i tv-kameran sjunger Josefin och ingen
människa med levande hjärta lämnas oberörd trots och pga
att tonerna inte är skolat sjungna med perfektion.
Det går inte att värja sig mot tonerna.

Systern Marie lika sårbar, osäker blottar orädd sitt
hjärta i "Sommar" i P1... Med den inledande meningen
att hon är så rädd. Oskiljbara i livet. Men bestulen av döden,
tvingas de ändå bort från varandra. Marie har en gåva, en sällsynt
gåva att berätta en berättelse, och fånga lyssnaren.
Men ändå visar hon just oräddhet, och mod.

Hade Marie ett återkommande radioprogram,
en gång i veckan, med musik och berättade tankar,
om världen och livet, skulle jag sitta som klistrad under
direktsändning varje vecka. Den berättarkonsten,
som kommer inifrån, själen, och kläs i ord med skiftande
röstnyanser, med teatraliska utspel i etern, är något mycket,
mycket sällsynt nu för tiden. Något viktigt,
något äkta. Jag skulle varit en trogen lyssnare för
ett sådant program, nästan oavsett vad hon sade,
eller behandlade för ämne.

Detta i en tid där kvaliteten
på radioprogram oftast urvattnats och reducerats till käbbel
om meningslösa ämnen, där 3-4 personer pratar
i mun på varandra och skrattar hysteriskt emellanåt,
åt hur "tokiga" de är i direktsändning.
Detta varvat med "vi älskar ny musik" -musik. Vilket inte alls
är någon ny musik, bortsett från att den är nyutgiven.
Det finns ingen skapandeprocess i det, bara produktion
för att lansera unga, snygga människor
som ska dra in pengar till dem. Det är till och med mer
själ i dansbandsmusik, som staplar kärleksklyschor till dåliga rim,
än denna "nya musik"

Jag är med henne, och hör henne i hennes brutala
nakna uppriktighet, och avstigmatiserande av det hon
pratar om som psykisk ohälsa Och hyllar hennes mod.
Hon gör en jätteinsats i att normalisera några av
de mest självklara känsloregistren som inkludera av
att vara människa. Sorg, depression, "psykisk ohälsa"
Alla går vi igenom det nån gång. Olika ofta, olika djupt,
men alla går vi igenom det nån gång.
Men alla har inte modet att erkänna det, prata om
det i dess nakna sårbarhet... som Anna Charlotta Marie
Nilsson Lind gjorde i sitt sommarprat. Jag tackar dig för det !
Eller som hon kanske, på breid Gåtlänske skull ha sagt:
Jau tacker di for de !
Och jag tackar dig o alla stigmatiserade, tystades vägnar,
som du gav en röst, med ditt mod, och nakna uppriktighet

Samtidigt så blir det allt tydligare för mig, när jag hör hennes
berättelse. Det blir allt tydligare hur vi människor, vi svenskar
ser på sorg, känslighet, utsatthet....och könsroller.
Och det blir lite tydligare att dessa roller, synen på manligt
och kvinnligt, känslor, styrka ... bidrar tragedier som Maries
syster Josefin.... och även bidrar till de tragedier jag upplevt.
Ja märkte ni hur konstigt det blev ? Märkte ni skillnaden
i att jag, en man, uttryckte känslor av sårbarhet, utsatthet,
jämfört med de undersköna, sårbara kvinnorna Josefin, och
Marie, som jag liksom ni troligtvis i hemlighet älskar på
avstånd... märkte ni ?

Jag känner ingen man, och har aldrig läst en man uttrycka sig
som jag gör kring egen utsatthet. Och det finns en anledning
till det, utöver förväntade reaktioner utifrån könsroller.
För det kommer med ett pris att som man uttrycka sårbarhet,
utsatthet. Och priset är din manlighet ! Inte så mycket i hur jag
ser på mig själv som man. Jag har inte längre några problem med
att vara man, och samtidigt uttrycka sårbarhet och utsatthet.
Men de flesta i min samtid har väldiga problem med det.
Och nu ska ni inte luras och tro att detta är ett internt machoproblem,
som orsakas av killar, män som inte kan, inte vill prata om
egen utsatthet eller sårbarhet. Synen på dessa könsroller spänner
över båda könen. Eller alla könen kanske det heter nu.
Den spänner över hela samhället, och kanske något förvånande för vissa,
så är den även djupt rotad i de mest röd-rosa jämställdhets-strävande
feminister. Många av dessa kommer säkert förneka det med den
upprepande frenesi som Petrus sägs ska ha förnekat sin "mästare",
men jag ska berätta mer ingående hur jag tänker kring det.

Som jag skrev i ett inlägg nyligt, så är jag fullt medveten om
att en väldigt stor del, troligtvis den största delen,
ligger hos mig själv, mina val, och vad jag utstrålar,
som orsak till att jag lever singel. Och det är rätt okej i många
avseenden. Men det finns utifrån just det jag nyss skrivit om,
ytterligare en faktor i ekvationen kärleksval., som har stor betydelse.
Och det är ...just det könsroller, status, pengar, förväntningarna som är
inbyggda i könsrollerna vi alla mer eller mindre inte bara accepterar,
utan även uppmanar till genom ord och beteende.

Det underförstådda i kvinnor som säger sig gilla känsliga män,
eller uppmuntra känslighet hos män, är att det inte handlar om att
männen i fråga, själva får vara sårbara, utsatta. Utan att
det ska vara precis den hårdföra känslokalla yttre, men vara lyhörda för
HENNES känslor och utsatthet. DET är vad våra nuvarande könsroller
säger oss, som vi inte bara accepterar allihopa, utan även uppmuntrar
i ord och handling.

Nej, i praktiken och verkligheten har mina känsloregister,
min utsatthet och sårbarhet aldrig hjälpt mig att vinna en
kvinna. Det har av-maskuliniserat mig och gjort mig än mer ointressant
utöver det faktum att jag lever på existensminimum ekonomiskt,
är utan karriärs-AMBITIONER, och dessutom nu mer
tycker bättre om kaffe och boule, än jag tycker om sex !
Men det kan ju oxå bero på upplevelsen av sex.

Nästan alla kvinnor jag varit med,
har agerat likadant, känt likadant när det kommer
till manlig sårbarhet.

En av dem hade trampat i klaveret, och visste det,
men vägrade be om ursäkt med motiveringen:

- Det blir så äckligt och så kladdigt

Hon kunde inte ta ordet förlåt i sin mun, men hon låg
i fosterställning och grät och vädjade att jag skulle stanna
hos henne, när jag kände mig ledsen och ville fara hem till mig.
Jag stannade så klart. Hennes känslor tog plats, mina försvann,
och förhållandet tog så klart slut.
Hon berättade även en episod från ett tidigare förhållande
där hennes dåvarande berättat att han var allergisk mot sesamfrö
och därför inte kunde äta den hamburgare han fått serverad
Hon skrattade enligt egen utsago nedlåtande åt honom och
tyckte han var omanlig.
Hans svar var dock rätt spå träffande:

- Det säger iofs mer om dig än om mig.

Jag tror att vi har låååång väg att gå vad gäller jämställdhet,
och ett av de största hindren är feminism, allmänaccepterade
könsroller och dubbelmoral.




Kärlek - När all sand och jord silats bort

kärlekPosted by tomas lundin Sun, August 04, 2019 18:22:10
...
Japp, jag erkänner, att jag är singel,
beror väldigt mycket på mig själv.
Jag skulle inte ljuga jättemycket om jag
åtminstone delvis kallar det ett val.
Men hur mycket det är ett val baserat på rädslor.
Ett val baserat på självförtroende eller ett val baserat
på trivsel med nuvarande liv. Eller ett val baserat på
vilket "marknadsvärde" en man som jag i realiteten har,
när transferfönstret till kärleksmarknaden öppnas
Det är svårare att fastslå.

Livets stora frågor väcker nya frågor, vars svar betyder allt ?


Och livets stora fråga, som ännu ingen hittat facit
till, är inte vad meningen med livet är.
Svaret till det är enkelt, det är att leva det, OCH
det är kärlek. Men följdfrågorna är svårare att
svara entydigt på: Vad är egentligen kärlek ?
Och vad är det att leva ?
Flummiga frågor ? Definitivt inte, skulle jag säga !
Det är nyckeln till frihet, det är nyckeln till allt.
Och jag kan bara dela med mig av mina tankar
och filosofier kring dessa... inget facit !
Och väcka nya intressanta frågor.
Några av dem till er läsare ... om ni är kvar.

Ett förhållandes ekvation

Om man funderar kring ett förhållande.
Om du plockar bort sexet ut ur det, är det
fortfarande ett förhållande då ? Har det
förvandlats till "bara" vänskap ? Är sexet det
enda som skiljer ett vänskapsförhållande från
ett kärleksförhållande ?

Och om du dessutom plockar bort pengar ut ekvationen ?
Villa, bil, utlandssemester, fyrhjuling och utemiddagar ?
finns det ens nånting kvar då ?
Är det kärlek då ? om ni är kvar ?
Är det guld (kärlek) ni funnit när all sand
och lera silats bort... två små guldklimpar,
kallat kärlek ? får du rent "guld" (kärlek) när all sand (sex)
och jord (pengar) är borta ?

Jag frågar er !

Ett kärleksförhållande ... eller ett förhållande rätt o slätt
På riktigt vad består det av ?
Jag frågar er som på något vis delvis lyckats ha ett,
mer eller mindre !
Vad söker ni efter ? Vad ger det ?
Och vad får ni i verkligheten ?
Är det levnadsstandard du söker istället för kärlek ?
tänk efter riktigt noga innan du svarar inför dig själv !

När allt kommer omkring så....


Men allt det där beror väl oxå på hur man definierar
ordet kärlek. Det kan vara så att Puh har svaret:

Nu är jag ofta en analyserande människa.
Men Puh och Nasse svar..... kanske är mer användbara ?

"It's a living thing"


Själv tror jag att kärlek är en levande sak, lever sitt eget liv,
ett eget väsen som finns i handlingar i tankar,
och inte i löften eller fångenskap.
För hur ofta handlar ett förhållande i verkligheten om att
kontrollera en annan människa ? "fånga" kärleken,
förändra en annan människa ?
Tvivlaren i mig säger: allt för ofta
"If you love somebody set them free"

Livets illusioner om lycka

Och Ingenting är ju någonsin som det verkar vara.
Alla rosenskimrande äktenskap, kantade av perfektionism,
och gulliga familjebilder, har minst några andra lager
av verklighet. Och det vanligaste i rika, välbärgade, jämställda
Sverige är att fasaderna krackelerar, och fula sanningar och svek
får se dagens ljus. Jag skulle inte bli förvånad, om skilsmässostatistik
är högre i "jämställda", rika västländer, än i fattiga, religiösa länder.
Den är skyhög i Sverige i alla fall.


Och apropå "rikedom" så finns nu en artikelserie om livet på
Djursholm, hur det är vanligt med droger och skit. Trots att
denna typ av "rikedom" är nästan allt svensken strävar efter,
allt livet går ut på. Och det får vi matat i oss
hundratals gånger om dagen både via reklam, och "nyheter"
som allt oftare inte är "nyheter, utan just reklam,
som vill att vi ska köpa, köpa, köpa, köpa, köpa, köpa !

När övergår "kärleksjakt" till prostitution ?


"Man kan inte köpa kärlek", sägs det !
Och visst är det 100 % sant, men icke desto mindre är
det kanske det de allra flesta försöker göra när de "köper in sig"
i ett välbärgat liv, med status, villa, resor, och lyx som 2/3 av
svenskarna ändå numer har. Men vad vet jag egentligen ?
Jag är ju fortfarande singel. Inte för att det äckliga tv-programmet
"Ex on the beach" egentligen har något med ämnet kärlek satt göra,
men det visar extremen av hur människor låter förnedra sig i tv,
för pengar och fame. På så vis är det nästan mer prostitution
än att sälja sex för egen överlevnad.

Kärlek uppstår ur askan av ondska


Ibland funderar jag om kärlek nog uppstår från kris ?
Från eländiga livssituationer, misär och fattigdom.
Om talesättet från bibeln handlar om detta, fast de pratar om det som Guds rike,
och jag talar om det som "kärlek:

"Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga
än för en rik att komma in i Guds rike".


Jag tänker att människan alltid visat sina vackraste sidor
i stund av nöd, och alltid gett mest av sig sig,
från sig själv, när hon har lite och ingenting. Jag tänker att
all ondska, alla krig har uppstått ur girighet och makt,
och de som förlorat allt, är de som tvingats lära
oss om förlåtelse. För empati är en form av kärlek,
och empati kan du inte ha, om du inte känner med andra,
och det är väldigt svårt att känna med andra, om du ätit
med silversked hela ditt liv.

Människan blev framgångsrik för sin förmåga att samarbeta för överlevnad.
men också för sin förmåga att anpassa sig till förändring.
Nu ser det ut som den anpassningsförmågan, acceptansen
av vårt galna samhälle, blir vårt fall. Och vi började tappa den
förmågan att samarbeta för flera tusen år sedan,
och sedan dess har vi nått oanade höjder av girighet.

Från filmen "skönheten i allt", tar jag med mig ett citat,
framför andra. Om en av huvudpersonerna, när han blev
pappa:

"I didn't feel love when I held my child, I became love"

Själv har jag lärt mig älska små nära ting,
men inte att lita på kärleken. Någon
kvinna måste visa mig tillit, med tålamod.
Och med tiden kanske .....

Jag hittar det som blivit kvar, när all
sand och all jord silats bort.
Och det kanske kan kallas för kärlek.



Stinas Maja och min otillräcklighet

kärlekPosted by tomas lundin Wed, July 10, 2019 13:05:21
...
Mina fönster skulle behöva putsas,
och golvet torkas. Jag har äntligen hunnit leta
åt en tvättid till fredag. .... ja just det, äta riktig mat,
det var nån vecka sedan, om man inte räknar kokta ägg
eller makrill i tomatsås. På hemmafronten är allt jag
lyckats hålla, en ren diskbänk, vilket är ett minimum.

Somrarna har ofta varit smockfulla med förväntningar
på mig, från folk som inte har några förväntningar på
sig. Och jag har varit enligt rådande normer varit dum
och får skylla mig själv att jag blir utnyttjad.
Det berättade en vän till mig om deras jobb, där en kvinna
ständigt hade med sig hembakt till jobbet, och arbetskamraterna
frossade i sig. Två st bestämde sig för att de måste göra nåt
och bjuda tillbaka. Och frågade ytterligare två personer som
varit de som mest ivrigt stoppat i sig kvinnans hembakta
goda bröd, och gärna tagit mer. De ville inte bidra, de sa
uttryckligen att hon fick skylla sig själv, som var så dum
att hon bjöd hela tiden.

Det är ETT exempel på hur man kan välja att leva sitt liv,
ta utav allt och alla det man kan få, utan att ge tillbaka.
Det finns andra exempel också, på vad man gör av
sin tid, sin kärlek, sina pengar, sitt liv. Jag tänker på Maja
som 8 år gammal skrev till Karlavagnen, när Stina Wolter var
programledare. Från det jag hörde på Stinas sommarprat.

Under en paus från den av alla kritiserande ickehjälpande,
krävande människor som förväntade stenplattläggningen,
lyssnade jag på Stina,...och Maja... genom Stinas röst och
ord. Och jag grät och hoppades inga skulle komma och spela
golf just då, med tårar över hela ansiktet.
Just då kom en bekant som .... ja just kritiserade/gnällde på MIG för
att det inte fanns några nya fräscha pennor. De som aldrig visar sig,
klara sig undan kritik. Lite som när i en annan förening det uppenbart
förskingrades pengar, men eftersom det inte fanns några kvitton som följd
av just den ledningens försummelse, så klarade sig de som syndat
, men straffades de som varit arbetsamma och ärliga. Inte juridiskt,
men av konsekvenserna. Ingen gnäller på de som aldrig gör nåt.

Nåja... jag var med Stina och Maja nu, gnällkärringen fick gnälla
bäst hon ville. Det går inte att återberätta om det sommarpratet.
För att förstå essensen av detta inlägg, måste man nog gråta sig
igenom Stinas och Majas sommarprat, av rena kärleks-tårar, och
ett 8-årigt barns fantastiska klarsynthet och mod.
Kort... alldeles för kort sammanfattad, handlade det om att Stina
valde att följa 8-åriga Maja till döden. Det handlade om kärlek,
och om val att göra med sin tid. Men ni måste nog
lyssna...

Jag har för till fället en egen Maja, men min är 93 år,
och har ingen omkring sig att prata med, annat än sköterskor som byts
ut varje dag, och enkom lägger om hans brutna ben.
Det är nog tur det, hade jag pratat med ett 8-årigt barn,
hade jag blivit åtalad för det, jag är ju man, och alla vet ju vad män
är för ena bang-diter. Vi fick veta nu de senaste två åren, och fortgår.
Eftersom jag för tillfället är trött på egoism, trött på gnäll från töcken
dänn "ska-ha-pärsoner". Så känner jag lite vagt för att stänga av
mobilen på obestämd framtid, dra bort utan att tala om vart.
Men .... 93-åringen ... som behöver nån att prata med,
som jag tycker om att prata med, trots livsleda och dödslängtan,
jag kan inte stänga av telefonen nu. Jag vill inte stänga av den nu.
Och sen blir det så fort tråkigt eftersom det sällan är
nån som märker om man "går under jorden".
Ja förlåt ... jag ber om ursäkt för manliga känslor,
det blir bara "kladdigt" va.... jag glömde patentet.







Storlek 34

kärlekPosted by tomas lundin Sun, June 30, 2019 15:06:14
...
Ett varmt sommarregn i slutet av Juni år tvåtusennitton.
det strilar svalkande, och jag låter det falla på mig,
utan att söka skydd. Jag känner mig lite lycklig och ler uppriktigt
åt det vackra sommarvädret, i min vackra stad.
Jag sätter mig leende på en uteservering,
inbillar mig att jag ser trygg och harmonisk ut. Och kanske
lurar jag någon.... ibland går jag själv på det iaf.
Ett ungt par sitter och har bara varandra för ögonen.
Ögonen glittrar, det är dom mot världen. Jag sätter mig med
ryggen mot dem. Inbillar mig att jag verkar mer självständig,
harmonisk då. Det är jag inte. Inte just då iaf. Jag går sönder
lite varje gång. Jag håller uppe fasaden. Jag skämtar med
caféägaren, med en kraftfull självsäker röst.
Men jag blir ledsen. Inte för att de är kära
och lyckliga. Utan för att jag INTE är det,
och inte varit det. Deras kärlek slår hål
på min fasad, och blottar min tomhet.
Och jag ser en liten, liten figur i storlek 34, stå bakom sin
mamma i fika-kön, och får några minnesbilder.

Jag gick i från dig, jag hoppades att du skulle
stoppa mig, bli rädd att du skulle förlora mig för
alltid. Men du såg inte ens att jag gick.
Jag tog på mig mina bruna manchesterjeans
och mina gympaskor i storlek 34, och gick ut
i tomheten ... tittade bakåt... för att se om du följde efter.
Det gjorde du inte.

Sedan dess har jag gått ifrån... och hoppats på att
bli stoppad... vänt mig om, och tittat.
Nu med storlek 44, och slitna blå jeans med
hål på låren.... tittar jag mig om, när jag går
bortåt horisonten själv, ensam. Och förstår fortfarande
inte att jag hela tiden är den som lämnar.

Du är borta sen ett antal år, men jag går fortfarande
och hoppas på att bli sedd, upphunnen, och
längtad efter, saknad. Under hela tiden jag haft storlek 44,
har jag sökt efter någon som behövt mig. Och jag har alltid
hittat någon. Någon med stora sorgsna ögon som känt sig
misshandlad av livet, sviken, vars behov jag kunde fylla,
för jag såg behoven. Men i de slitna jeansen,
och skorna med storlek 44, bor även han med storlek 34,
och bruna manchesterjeans, som går ifrån dig....
och hoppas på att bli stoppad. Det blir han inte ...
nu heller, inte med 44 i skor heller.
Och var gång har jag gått ensam in i tomheten,
in i mörkret, sett mig om, för att se om någon kom,
eller ropade på mig.

En dag ska jag berätta allt som hänt mig,
men för vem ska jag berätta det ?
En dag ska nån förstå ... förstå vad ?
Och vem ska tro mig, och vem vill lyssna ?
En dag ska jag berätta allt som hänt mig,
men inte nu.


Caféägaren, bjuder på kaffet, och gör en extra stor
ostsmörgås, bara för mig. Jag skrattar och skämtar oblygt
med två cykelturister, helt orädd för främlingar,
men vansinnigt rädd för närhet. Bakom skämten, bakom
mitt orädda yttre, gömmer jag mig, och inbillar
mig att jag är trygg. Caféägaren är en kille
som alltid ler och är trevlig mot alla, jobbar långt utöver
en 40-timmarsvecka. För snäll för sitt eget bästa.
Ja hoppas att han nån gång får den kvinna han förtjänar,
och att hon inte har stora sorgsna ögon som känt sig
misshandlad av livet, och inte ser honom.
Jag hoppas faktisk fortfarande, barnsligt naivt att jag
en gång träffar en kvinna jag vågar lita på. Att jag inte
går ifrån henne, utan mot henne. Och att hon se mig,
utan att jag ska behöva berätta allt det jag trott mig
måste berätta. Att det inte spelar nån roll. När jag öppnar
munnen och skall förklara mig, och försvara mig, att hon
bara sätter fingret för min mun, och säger: Schhh !
Jag hoppas... jag hoppas.

Jag går i regnet och försöker plåstra om hålet i min själ,
som blottade min tomhet. När mina ögon såg ung naiv kärlek,
mänsklighetens hopp. Lägger mig och vilar på eftermiddagen,
tar nya tag, och lever i min dag..... trots allt !



Världen i din hand

kärlekPosted by tomas lundin Fri, June 14, 2019 22:20:48
...
Minns du när du gick barfota
i hjulspåren, med bruna barnsben,
på en grusväg, så lent så lent ?
Solen värmde, och världen fanns i din hand,
och morgondagens bekymmer inte fanns.
Kan du minnas ?

Det var för flera universum sedan,
och tusen mil tillbaka i tiden.
Det var för fem liv sedan, om du frågar
hjärtat som fått startas om, efter
att livet tagit slut, och du nödgats att
starta om på nytt.

Minns du din första kyss ?
Första gången du gick om drömde
om den du älskade i dina drömmar ?
Minns du när det inte blev ni två,
när ditt hjärta gick i tusen bitar,
och fick lappas ihop med tårar av lim ?

Det var så länge sedan , så många liv sedan
så många förutsättningslösa försök, att få ta del
av det enda du någonsin velat uppleva.
Hur mycket längtar du inte nu efter
den naiva tron på kärlek, som nu har ersatts
av bitter erfarenhet, och acceptans av ensamhet ?
Minns du din första kyss ?

Minns du första gången du dog ?
Då världen rämnade under dina fötter,
och du försvann i ett mörker utan känslor,
utan värme, utan liv, utan hopp ?
Minns du då du blev övergiven och lämnad ?
Med bruna barnsben, barfota
på en len grusväg, en varm sommardag ?

Kommer du ihåg när ljuset sipprade in
i allt det döda, med löfte om pånyttfödelse,
när du trott? När du vaknade upp i en vuxen
kropp, med ett barns naiva hopp och tillit,
och en gamlings vishet ?
Kommer du ihåg när ljuset sipprade in ?

Tror ditt hjärta ännu på kyssar och drömmar,
bakom dess härdade väggar, tårar av lim ?
Kommer du någonsin älska igen, när du
vet att du måste ge bort ditt hjärta,
och lita på att den du älskar behandlar det
som det dyrbaraste i världen ?
Kommer du någonsin älska igen ?

När du så dör en sista gång,
När ljuset som väntat dig välkomnar dig
till det okända slutet. Kommer du då
minnas att du har älskat ? Kommer du känna
att du varit älskad ? Det enda du någonsin drömde om,
långt bortom daler och guld. Kommer ditt grånade hår,
ditt ärrade hjärta, dina fåriga kinder, skrynkligt le,
och säga att jag är redo nu ?


Minns du när du gick barfota
i hjulspåren, med bruna barnsben,
på en grusväg, så lent så lent ?
Solen värmde, och världen fanns i din hand,
och morgondagens bekymmer inte fanns.
Kan du minnas ?




Next »