Tomasnyablogg

Tomasnyablogg

nya bloggen


Världen i din hand

kärlekPosted by tomas lundin Fri, June 14, 2019 22:20:48
...
Minns du när du gick barfota
i hjulspåren, med bruna barnsben,
på en grusväg, så lent så lent ?
Solen värmde, och världen fanns i din hand,
och morgondagens bekymmer inte fanns.
Kan du minnas ?

Det var för flera universum sedan,
och tusen mil tillbaka i tiden.
Det var för fem liv sedan, om du frågar
hjärtat som fått startas om, efter
att livet tagit slut, och du nödgats att
starta om på nytt.

Minns du din första kyss ?
Första gången du gick om drömde
om den du älskade i dina drömmar ?
Minns du när det inte blev ni två,
när ditt hjärta gick i tusen bitar,
och fick lappas ihop med tårar av lim ?

Det var så länge sedan , så många liv sedan
så många förutsättningslösa försök, att få ta del
av det enda du någonsin velat uppleva.
Hur mycket längtar du inte nu efter
den naiva tron på kärlek, som nu har ersatts
av bitter erfarenhet, och acceptans av ensamhet ?
Minns du din första kyss ?

Minns du första gången du dog ?
Då världen rämnade under dina fötter,
och du försvann i ett mörker utan känslor,
utan värme, utan liv, utan hopp ?
Minns du då du blev övergiven och lämnad ?
Med bruna barnsben, barfota
på en len grusväg, en varm sommardag ?

Kommer du ihåg när ljuset sipprade in
i allt det döda, med löfte om pånyttfödelse,
när du trott? När du vaknade upp i en vuxen
kropp, med ett barns naiva hopp och tillit,
och en gamlings vishet ?
Kommer du ihåg när ljuset sipprade in ?

Tror ditt hjärta ännu på kyssar och drömmar,
bakom dess härdade väggar, tårar av lim ?
Kommer du någonsin älska igen, när du
vet att du måste ge bort ditt hjärta,
och lita på att den du älskar behandlar det
som det dyrbaraste i världen ?
Kommer du någonsin älska igen ?

När du så dör en sista gång,
När ljuset som väntat dig välkomnar dig
till det okända slutet. Kommer du då
minnas att du har älskat ? Kommer du känna
att du varit älskad ? Det enda du någonsin drömde om,
långt bortom daler och guld. Kommer ditt grånade hår,
ditt ärrade hjärta, dina fåriga kinder, skrynkligt le,
och säga att jag är redo nu ?


Minns du när du gick barfota
i hjulspåren, med bruna barnsben,
på en grusväg, så lent så lent ?
Solen värmde, och världen fanns i din hand,
och morgondagens bekymmer inte fanns.
Kan du minnas ?




Är livet för kort .....

kärlekPosted by tomas lundin Mon, June 03, 2019 11:32:32
...
Är livet för kort för att bry sig om
politik, nyheter, mord, kultur-rasism.
könsrasism, våldtäkter mm mm ?

Det kanske är så att vi ska leva våra liv,
den korta tid vi har ? Vi kanske ska nyttja varje krona
för egen del, ta en tur på fyrhjulingen ?
Vi kanske ska njuta av vår flygsemester till Thailand,
för allt går ju ändå åt helvete, så varför
inte hjälpa helvetet på traven lite.

Eller är livet för kort för att inte bry sig om
sin nästa ? Är livet för kort för att slösas på stora
högar av digitala låtsas-pengar på korrupta banker ?
Är livet för kort för att samla på prylar och se till
sig själv i varje sekund, varje handling ?
Är livet för kort för att inte hjälpa din nästa,
hitta andra värden än pengar, andas den luft vi givits,
den skog vi alla tillsammans har till låns, av vår
nästa generation, våra barn ?
Är livet för kort för att INTE bry sig om politik ?

Är det så här du egentligen vill ha det ?


Jag - älskar - dig

kärlekPosted by tomas lundin Sun, May 12, 2019 08:47:42
...
Jag älskar dig,
betyder allt och ingenting.

Skratten och musiken, leenden,
vänliga stärkande ord, en smekning över armen,
och en puss på kinden. Lyckan är aldrig beständig,
den besöker oss ibland, när vi ger den chans
att trivas. Sedan måste den vidare till nästa ställe,
till nästa levande. Ibland får vi till och med tillfälligt
ge bort lyckan.... det kallas kärlek, det kallas,
mänskligt, det kallas för lycka, att ge bort lyckan.
Men den kommer nästan alltid tillbaka.

Likt regnet sveper lyckan fram,
och lämnar snart, efter att ha gett
kraft att växa. Men stannar inte för länge, då drunknar
vi i det goda. Likt solen värmer den oss en
stund... men stannar inte för länge, då försmäktar vi,
i det varma.

En hand på min axel, en arm kring min rygg.
Jag känner att jag finns för en stund.
Att jag faktiskt lever. Mer behövs det oftast inte.
Kompisen som ler och säger att hon saknat mig,
att det är kul att se mig. Det är lycka,
det också.

Beröring är nåt fint,
glöm inte det !
Det är de tillfällen jag känt att
jag funnits till.

Kärlek är vänskap, vänskap är kärlek.
Finns ingen vänskap, finns ingen kärlek.
Att leva tillsammans, är nog en konst,
jag hittills inte fått uppleva,
och det krävs kärlek och vänskap för det,
det kan behövas att båda inkluderas och tillåts
ett stort mått av frihet.... gissar jag, som står utanför
och tittar på. Om det inte gör dig starkare,
så är det inte kärlek, om du väljer att ta och kräva,
då är det nog inte kärlek......säger jag som står och
tittar på utifrån, och inte vet vad jag pratar om.

Likt en narr, längtar jag ständigt.
Jag hade velat bli grå och rynkig med dig,
Det är kärlek för mig, som står utanför
och tittar på. Men mina första gråa hår är redan
här, och tiden bryr sig inte om det.

Några gånger har jag sagt det under
förälskelse. Tystnaden efter var outhärdlig.
Värre än om hon sagt att hon hatat mig.
Hon älskade inte mig.

Fler gånger har jag sagt det till släktingar
och vänner, på ett sätt som jag känt varit
tydligt om vilken typ av kärlek det handlat om.
Några gånger har det missuppfattats som frieri,
bland kvinnliga vänner. Och det blev tyst efteråt.
De älskade inte mig, eller vågade inte säga det.
Jag vill egentligen bara vara älskad,
känna att det finns några och kanske någon,
som saknar mig i livet... inte efter.
Jag vill egentligen bara vara efterlängtad,
känna närhet och beröring, få ge detsamma.

Jag har aldrig hört orden,
inte som barn, inte som man.
Inte som vän.
Och om man inte kan säga dem,
kanske man kan visa att man längtat efter nå'n,
saknat nå'n och älskat nå'n lite grann.

...lite grann



Hur har det blivit så här ?

kärlekPosted by tomas lundin Fri, May 03, 2019 07:13:18
...
Min mor var nog före sin tid på ett vis.
Hon förstod tidigt att allt ont i världen berodde
på män. Hon hade väl ett antal män,
och alla voro de skitstövlar enligt egen utsago.
Det var vad mina öron matades med i 20 år,
och vågar jag, på ett ganska modest,svenskt manligt helt
försynt påstå att det kan ha påverkat min självbild
lite negativt.

Det är väl rätt så intressant ändå, att den mest vanliga
bilden av den svenske mannen är en rätt så tofflig figur,
som säger ja, jaha och jasså. Och samtidigt globalt sett
tycks vara den taffligaste, äckligaste, våldtäktsman,
tafsare som begår övergrepp. Nä men allvarligt hur blev
det så här hörrni ? .. vill vi ha det så här ?

När Henrik Schyffert i sin show, "var inte rädd"
drev med den svenske mannens känslighet och anti-macho,
var det rätt många som skrattade gott. Och det är helt okej,
man får skratta åt saker, man bör skratta. Men en sekund senare
var det inte lika kul, när han drev med svenska kvinnor.
Men hörrni ... hur blev det så här egentligen ?

Jag har alltid trivts i kvinnors sällskap, och många, många
har jag beundrat och betraktat som oerhört vackra,
ja till och med sexiga, på den tiden DET var tillåtet.
Och innan samtyckeslagen hände det faktiskt att älskog
uppstod efter fattat tycke. Tveksamt om jag skulle varit
brottsling faktiskt, på fullt allvar och utan ironi, om den
lagen funnits då. Bägge hade det nog trevligt, men ingen
frågade uttryckligen om den andre ville. Med nuvarande lagstiftning
hade jag kunnat dömas för det, men tjejerna friats.
Men på allvar hörrni ... hur blev det så här ?
vill vi ha det på det här viset ?

Nu känner jag att det är liksom ingen idé längre,
Jag är fortfarande attraherad av vackra kvinnor, sexiga kvinnor,
för de är fortfarande sexiga, vi män får bara inte uttrycka det
längre, eftersom det är sexistiskt. Men inte åt motsatt håll.
Jag är fortfarande attraherad, men jag ignorerar ... med viljekraft
bestämmer jag mig för att ignorera sexigt klädda kvinnor.
I want them, but I don't need them.
Och dom vill inte ha mig heller så det är ömsesidigt.
För jag är utan "ambitioner" här i livet.

Det är även lite lustigt hur både feminismen och
"Sverigevännerna" faktiskt enas i en fråga. Den om kritiken till att kvinnor
och män separeras i tex moskén. Jag finner det hysteriskt roligt
att dessa ärkefiender feminism och främlingsfientlighet är
överens där. I synnerhet nu blir det märkligt, när Metoo och
feminismen med viss framgång på många fronter håller på att
segregera kvinnor och män i det svenska samhället.

Vet ni ... under stundom känner jag mig så trött
på den här världen, så fruktansvärt trött. All möjlig j-a
galenskap normaliseras... och folk fortsätter bara som
inget har hänt. Den jordnäre verkar galen, och de galna
ses som normala.







Hur många har jag med mig nu ?

kärlekPosted by tomas lundin Mon, April 22, 2019 09:21:59
...
Pengar och respekt

Ja... faktum är att jag tar lite illa vid mig,
indirekt från många vänner och bekanta.
Jag tar lite illa vid mig när man stödjer en typ av samhälle
där inte jag som sjukskriven, ska få rätt till
samma vård som dem. Den typ av samhälle som medvetet
och avsiktligt vill dela in människor som vinnare och förlorare
utifrån inkomst och status, och dessutom öka skillnaderna oavsett
hur stora skillnaderna redan är.

Jo... jag blir ledsen,
för att de inte unnar mig vård, att vara en del av samhället,
att dessutom bli behandlad med respekt, även socialt och
ekonomiskt och ändå vill kalla mig för sin vän.
Och de menar att man måste tolerera
varandras politiska åsikter. Tydligen även om de åsikterna
ser ner på mig som människa, värderar mig som
mindre värd, och tar ifrån mig min frihet, min självständighet,
och min hälsa. Ska jag då visa tolerans mot deras indirekta
intolerans mot mig är det tänkt ? ... i think not, I think not !
No not so much !


Kultur och respekt

Jo jag tar illa vid mig,
när bekanta och vänner uttalar sig nedlåtande
om invandrare som grupp, när människor sprider
osanningar, fördomar och hat. Och därför indirekt mot tex
min vän på ett café som är en av de snällaste människor
jag känner. Nästan för snäll.
"Men de menar inte honom" säger de då. Men han sveps
med som hatobjekt, i samma hat-våg när man generaliserar,
när man säger att "invandrare är si och så. Jo .. jag tar illa vid mig...
för jag respekterar min vän väldigt högt. Och i demokratins och
yttrandefrihetens namn ber de som vill stoppa invandringen,
de kräver att jag ska respektera och tolerera deras åsikter.

... i think not, I think not !
No not so much !

Kvinnor och respekt


Så långt har jag nog ganska många med mig,
som samtycker i vad ja skriver. Jag blir nog även ledsen,
uppriktigt ledsen när bekanta och vänner indirekt stödjer
krafter och uttalanden som generaliserar , skuldbelägger
anklagar mig ... inkluderar mig som medskyldig till våldtäkter
och mig som medlöpare till att kvinnor i genomsnitt får lägre lön.
trots att jag då är en man, som har mindre än hälften att röra mig
med. Jag trodde ni var mina systrar och bröder.
Men jag är tydligen medskyldig till våldtäkt, och "låga"
kvinnolöner. Jag förväntas dock acceptera/respektera detta sätt
att indirekt se ner på mig som man utifrån generaliseringar och
"utvidgad statistik" ... trots att de inte alls respekterar mig... för att jag
är av samma kön som Jean-Claude.

... hur många har jag med mig nu ?

Jag förväntas alltså respektera att man inte respekterar mig
... i think not, I think not !
No not so much !

Män och respekt

Jag tar faktiskt illa vid mig när jag, som ganska nyligt
jag sitter bland killar/män som talar nedlåtande
om kvinnor, att de ska hångla upp dem på sitt lår,
som sexuella troféer. Skrattar macho och triumferande,
för att sedan INFÖR en kvinna bara timmar senare, bli
så len på rösten, så "förstående", så underdånig,
att en hund som inte sett matte el husse på en månad
inte kan ringla sig mer och nästan krypa ut skinnet.
Jag tar illa upp, för att jag känner många, många
godhjärtade kvinnor... som inte förtjänar detta.
Då är det tänkt att jag ska haka på jargongen där och då,
under machosnacket och tiga tyst när det i nästa sekund
smöras för kvinnan.

... i think not, I think not !
No not so much ! ... jag fräste ifrån,
och blev impopulär, även där.

Och många, många gånger är det han som leder förnedrings-kören,
och smörsången som kvinnor går hem med, skaffar barn med,
bildar familj med. Vad är det jag inte förstår ?

Vänskap

Ändå strävar jag efter fortsatt vänskap, med både vänner som
indirekt eller direkt stödjer Åkesson och Björn Söder med
anhang. Ändå strävar jag efter fortsatt vänskap med de som
indirekt eller direkt stödjer Lööfs, Lövens, Kristerssons, Bush Thors
inhumana ökade klyftor. Ändå strävar jag efter fortsatt vänskap med
de som indirekt eller direkt ropar ut budskapet att män är sämre
människor än kvinnor. Ändå strävar jag efter fortsatt vänskap
med de som indirekt eller direkt uttalar sig fult om kvinnor,
och sexistiskt.

Men jag kommer aldrig, aldrig respektera åsikterna
som ser ner på andra som mindre värda utifrån kön,
kultur, status, förmögenhet ... aldrig !
Och jag kommer aldrig, aldrig tiga och samtycka kring
detta, trots att det skulle kunna innebära att jag nästan
indirekt kritiserar alla mina vänner och bekanta, om de indirekt
stödjer social, ekonomisk, kulturell, religiös,
könsindelad segregering....

Jag ser utöver det, personen bakom åsikterna som följs.
Men jag tar verkligen illa vid mig, när någon inte respekterar
mig i tal och skrift och politisk röst, utifrån om jag är man,
utifrån respekt för kvinnor, utifrån respekt för invandrare,
utifrån värdering av ekonomiskt svaga sjuka och gamla.

Om någon väljer att inte vara MIN vän,
för att jag står upp för detta... so be it !
Det sörjer jag då isf, men böjer mig inte.

Om jag bara får vara den jag är.

kärlekPosted by tomas lundin Mon, April 15, 2019 22:35:21
...
Om jag bara får vara den jag är.
Vid det här laget borde det vara tydligt.
Jag är Tomas, ingen märkvärdigt,
men ändå helt fantastisk.
Om bara de såg det, och förstod,
att vad jag behöver, är inget märkvärdigt,
inget storslaget. Bara få vara den jag är,
och kanske få en stolt blick.

Jag är ingen märkvärdig, och det säger jag med
allra största stolthet och acceptans. Jag behöver inte
vara nån märkvärdig. jag vill bara få vara mig själv,
och kanske nån som ser på mig med värme i blicken.

Jag är fullständigt ointressant, utan ambitioner,
utan attraktiva karriärs-ok, utan ekonomisk trygghet,
utan utlandssemestrar eller sommarstuga.
Om de bara såg bortom det, in i en rätt så
vacker själ, om jag får säga det själv.
Jag vet jättemånga som skulle hålla med mig om det,
men ändå inte kan vara utan det andra.

Jag är ganska tråkig faktiskt, kan inte strö pengar omkring mig
i förströelser som folk vill ha. Jag är faktiskt ingen märkvärdig
människa. Och jag gillar mig själv för det.
Jag gillar det verkligen.
Det är okej, jag vet vad som krävs,
och jag har det inte. Men så är det ändå den jag är,
och den jag vill vara.

Om jag bara får vara den jag är.
Kanske få en kärleksfull blick.


När jag tänkte på kärleken

kärlekPosted by tomas lundin Sun, April 07, 2019 21:48:37
...
Alla drömmar om kärlek,
som gick om intet och slukades
av dimman till kvällningen.
Jag föreställde mig kärleken som en
hamn i stormen. Jag föreställde mig
kärleken som att hitta hem.

När jag tänkte på kärleken,
tänkte jag mig att hon såg på mig
med självklarhet och innerlighet.
Jag föreställde mig hur jag var hennes
vapendragare, och hon stod fast vid min
sida när det blåste.

När jag drömde om kärleken, såg jag framför
allt framför mig att få bli gamla tillsammans,
där jag bakade brödet till vårt frukostbord,
och du stickade mig en mössa.

Men jag vet inte om Amor bara är dålig
på att sikta, eller om han väljer
slumpmässigt. Livet är ju inte rättvist.
Det kan vara ett paradis, det kan vara ett helvete,
det kan vara långtråkigt, och småkul.
Men det är inte rättvist, inte för någon.

Och med den förlorade kärleken,
dog även drömmen om att få slösa kärlek
åt gemensamma barn. Trösta dem när de ramlat och
slagit sig. Tjata på dem, småbråka med dem,
Ha middag tillsammans. Och äta mitt nybakta bröd,
med deras mammas stickade sockor på.

Följa med dem på deras första skoldag,
vifta med flaggor och ballonger på deras examen,
och släppa dem för vinden som så starka självständiga
individer som bara möjligt, när de flyger ut ur nästet,
och ska prova sina vingar.

Jag har snart i praktiken ingen släkt kvar,
och har aldrig haft nån familj. Och uppriktigt sagt
skiter jag i om det kommer nån på min begravning,
vilket iofs är tveksamt.

Det är nu jag lever,
det är nu jag vill älskas, andas, skratta
och gråta. Och om nån minns mig efter jag
knackat på hos sankte Per i förhoppning om
insläpp... spelar heller ingen roll.
Det är om nån minns mig idag, och imorgon
som betyder något. Men, livet är som sagt var
inte rättvist.. inte för någon. Livet är !
Och döden kommer !... för oss alla.

Jag unnar mig någon overklig romanrisk komedi
någon gång ibland, men inte så ofta. Det är
inget jag knarkar, men jag vill ändå
ibland få drömma, den omöjliga drömmen.
För utan drömmar, finns inget hopp,
och utan hopp finns inget liv.

Sandra Bullock och Meg Ryan och Maura Tierney,
är några av mina drömska Hollywood-älvor.
Men sen är filmen slut. Och mitt enorma
arbete med mig själv till trots,
så går jag och lägger mig ensam,
och äter mitt nybakta bröd själv till frukost,
med Mosters stickade strumpor på.
Och har det ganska bra ... men utan kärlek.



Aldrig så vacker att

kärlekPosted by tomas lundin Fri, March 29, 2019 00:46:34
...
Tro ej ett endaste ord,
från mina läppars bedyrande.
De talar inte mitt hjärtas språk,
när de skämtar om ensamhet.

Det gråter, mitt hjärta allena,
tyst, tyst i min längtande kropp.
Längtar efter att bli sedd,
längtar efter liv.

Hjärtat som aldrig slutat längta,
men vem vill älska mig ?
En fattig trubadur, en narr,
med lapptäckes-hjärta.

Aldrig så vacker att,
någon velat stanna hos mig.
Aldrig så älskvärd att,
någon stridit för min själ.

Tro inte för ett ögonblick,
på mitt ihåliga skratt,
Det är bara en hägring,
som egentligen är rädd.

Tänk att vara älskad ändå,
om jag finge dö,
och veta att jag var älskad ...

... en endaste gång

Next »